Folkmordsmiljonären

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2011-07-12

Åsa Linderborg om Carl Bildt och en journalistkår som inte gör sitt jobb

Varför gör inte svenska journalister sitt jobb? frågade Leo Lagercrantz förra veckan i en artikel på SVT:s debattsajt (7 juli). Varenda opinionsbildare finns i Almedalen, men ingen bemödar sig att fråga Carl Bildt på vilken sida han står: den fria journalistikens eller den etiopiska regimens?
Två journalister sitter fängslade i Etiopien. De greps när de försökte dokumentera Ogaden, en region som av allt att döma utsatts för samma övergrepp som Darfur. I både Ogaden och Darfur återfinns en och samma aktör: Lundin Oil, där Carl Bildt var styrelseledamot innan han blev utrikesminister.

Att Lundin Oil har utnyttjat det sudanesiska inbördeskrigets splittringar är väldokumenterat; i exploateringssyfte har oljebolaget samarbetat med en regim och en milis som har massmördat, fördrivit och våldtagit. Man har rent av hjälpt till att hålla inbördeskriget i gång. Bildt har, med andra ord, tjänat grova pengar på brott mot de mänskliga rättigheterna. Han är, med Leo Lagercrantz uttryck, en ”folkmordsmiljonär” som har högst privata skäl att vilja stoppa den som vågar rota. Det är därför han säger att Martin Schibbye och Johan Persson får skylla sig själva; UD har ju ”avrått från resor” till Ogadenprovinsen.

Carl Bildt fäller sitt iskalla uttalande i Almedalen, där Sveriges alla opinionsbildare och nyhetsjournalister är på plats. Ingen gång på året är chanserna större att vända ut och in på en makthavare, men Almedalen är inte stället för skjutjärnsjournalistik. Det är en tummelplats för förbrödring. De som borde hålla armlängds avstånd – granskare och granskade – möts i baren eller på dansgolvet, för kvällen abonnerat av det ena eller andra mediehuset, den ena eller andra pr-byrån. Mest lyckade festen har den som får upp Carl Bildt i DJ-båset. I år var det Aftonbladet.

Folkmordsmiljonär? Okej då, men han är ju så jävla cool. Så het! Han är fan Sveriges roligaste minister. Carl Bildt är ju trots allt – Carl Bildt.

Det vore dock orättvist att skylla på Almedalen. Det finns ingen ansats nån annan tid på året heller att fråga Carl Bildt vad han faktiskt menar eller vilka intressen han egentligen drivs av. Svenska ministrar har fått avgå för betydligt mindre förseelser än brott mot de mänskliga rättigheterna. Men Carl Bildt står över all diskussion.
Som nyutnämnd utrikesminister förhördes Carl Bildt 2007 i Konstitutionsutskottet om sina optionsaffärer i Vostok Nafta och sitt styrelseuppdrag i Lundin Oil. Hans svar var ett enda långt självberöm över sina insatser som fredsmäklare – på Balkan. ”Avbryt mig om det här är ointressant”, avsnäste han den som tyckte att han skulle prata om östra Afrika och Östersjön. Kontentan av Bildts exposé i KU över sina helikopterflygningar i forna Jugoslavien var att han i själva verket har hjälpt människorna i Sudan – Lundin Oils kontrakt på landets enorma naturrikedomar var en garanti mot övergrepp. Carl Bildt uppvisar ”likgiltighet inför massmord” kommenterade Per Ahlmark (Dagens Nyheter 27 feb -07).

Det var Carl Bildts uppdrag i Balkan som gjorde honom untouchable. Inte för det han gjorde – hans insatser är omtvistade – utan för att han blev känd utomlands. Han gick från att ha varit Sveriges kanske mest misslyckade statsminister till att bli en man med FN-status på samma sätt som en gång Olof Palme. Så föll den granskande journalistiken offer för ett ömkligt svenskt syndrom: Han är känd utomlands. Vi ska vara stolta.

Det finns med andra ord nationalistiska psykologiska mekanismer som gör att Bildt går fri, men såna omedvetna reflexer finns även på det individuella planet. Som Leo Lagercrantz påpekar, är det många journalister som trånar efter att bli sedda av Carl Bildt.

Jag har själv varit med om det. Det fanns några år när Carl Bildt var marginaliserad. Han var med emfas bortröstad som statsminister 1994 och hade avslutat sitt Balkanuppdrag. Det var då han i lugn och ro kunde syssla med sina ljusskygga olje- och gasaffärer.

Samtidigt gjorde han ett program för TV 8, Middag med Bildt, där jag en gång var inbjuden. Han visade mig en uppmärksamhet som fick mig att falla pladask. Jag kände mig upphöjd, bekräftad. Han ser mig, alltså finns jag. Jag skäms när jag tänker på det, men skammen blir sjufalt värre vid tanken på att hela journalistkåren låtit sig bedåras.

Det finns en annan psykologi som också spelar in. Carl Bildt besitter en klassäkerhet som gör att han kommer undan med sånt som andra inte skulle göra. Om Carl Bildt beslagits med en obetald Toblerone hade han med en östermalmsk mästring fått saken ur världen på en sekund. Det är det självförtroendet som kan få honom att näpsa enskilda journalister och därmed sätta skräck i en hel yrkeskår. Det kunde även Göran Persson göra, men hans bufflighet bottnade så tydligt i klasskomplex och social revanschlusta, för vilket han förlöjligades. Carl Bildt snarare beundras för sin arrogans.

Respekten för överklassen är nedärvd. Den finns överallt.
Men allt handlar inte om psykologi. Carl Bildt är minister över ett område kring vilket det råder konsensus. Vänsterpartiet undantaget, är riksdagen överens om Nato-anpassningen och de nykoloniala äventyr den innebär. Ett exempel: Jan Willem Honig och Ilmari Käihkö, forskare vid Försvarshögskolan, konstaterade i Svenska Dagbladet i går (11 juli) att alla andra länder förbereder sig på att sjappa från Afghanistan – utom Sverige. Här diskuterar vi i stället en upptrappning.

Om det inte finns några sprickor i den politiska muren hämmas journalisternas vilja att gräva och granska – det finns inget akut kurr att hänga knäcken på.

Carl Bildt var för övrigt en av dem som hjälpte USA att sälja in kriget mot Irak. När det amerikanska folket inte visade nån entusiasm inför Vita husets planer på att anfalla Irak, bildades Committee for the Liberation of Iraq. Det var en grupp före detta militärer, republikaner och andra tunga opinionsskapare som hade till syfte att övertyga oss om att ett anfallskrig mot Irak skulle göra världen tryggare och mer demokratisk. 2003 bildade man ett internationellt utskott med säte i Europa, för vilken Carl Bildt var en tungt arvoderad ordförande (se Mikael Nyberg, Aftonbladet den 27 okt -06).

Irak är med andra ord ännu ett område där Bildt varit handelsresande i tragedier. Men hans privata engagemang är också en delförklaring till den svenska utrikespolitikens ytterligare anpassning till USA. Ett exempel: Vi har hört hur Carl Bildt papegojaktigt översatt till svenska allt som Hillary Clinton sagt om den arabiska våren. Först predikade han ”stabilitetens” lov, sen demokratins. Sedan Libyenbombningarna – där Lundin Oil har stora intressen.
Sverige har ingen egen utrikespolitik. Vad ska vi då ha en utrikesminister till?

Carl Bildt gör sig helst oåtkomlig. Utrikespolitiken lämnar han okommenterad. Bränner det till nekar han intervju, och ingen kan få honom till ett debattbord. Han finns bara på blogg och twitter. Och i Almedalen och på Melodifestivalen. Han dyker upp när det är glam. När ingen maktgranskare har lust att göra sitt jobb.

Som Håkan Lindgren konstaterar i en roligt formulerad artikel, är Bildts tweets besvärande fria från allt politiskt och allt som andas konflikt (Upsala Nya Tidning den 22 juni). Han kommer överens med alla, och alla möten – sex internationella flygplatser på en dag! – är lika viktiga. Allt han gör är ”important”. Han gödslar meningslösheter, ofta formulerade högt ovan molnen, som vore han Kejsaren av Solen.

Eller som tog han inte sitt eget uppdrag på allvar. Det är dags att vi andra gör det.

Åsa Linderborg