En envis kamp mellan motsatser
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2011-07-01
Cecilia Davidsson skildrar kärlek mellan en djurrättsaktivist och en jägare
Huvudpersonen i Cecilia Davidssons roman Det man har och det man drömmer om kallas bara helt avindividualiserat för ”hon”. I övrigt uppträder hon lika individuellt som övriga gestalter i romanen, som alla är ordentligt namngivna. Perspektivet är hela tiden denna ”hons”, och hennes vägran att yppa sitt namn för läsaren ger en ton av självförakt över hela historien.
Hon har sina skäl. Efter det senaste av flera uppbrott från sin tilltänkte slår hon sig ner på landet i morföräldrarnas friggebod. Detta är också hennes barndomsmiljö, eftersom föräldrarna dog i en bilolycka, när hon var liten. I ständig konfrontation med sin mormor och med varierat framgångsrika kontakter med människor i bygden tillbringar hon semestern, ruvande på sitt misslyckade liv med sin älskade Boris. För älskar honom gör hon, de råkar bara vara fullkomligt olika. Hon är brinnande djurrättsaktivist och han jägare, hon är en drömmare, medan han är rakt fram och rationell, han vill ha barn och hon ... kanske. Inget funkar.
Med denna ballast gnagande i huvudet gruffar hon sig igenom sommarveckorna med mormor Alva, som skarpt gillar den eventuellt blivande svärsonsonen. Båda väntar på livstecken från honom men på olika premisser.
Som romanen utvecklar sig är det just mormor Alva, som är den färgstarkaste gestalten. Hon är visserligen allt annat än originell, en typ av äldre kvinna som alltid vet bäst och talar om hur saker förhåller sig, döv för alla subtilare vibrationer i omgivningen.
Hennes reaktioner på ett påstående från maken eller dotterdottern är alltid blixtsnabba och instinktivt negativa. Hennes lika frejdiga som kategoriska negativism har påtagligt inspirerat författaren, och mormor Alvas replikkonst skulle vara ytterst tacksam för en driven skådespelare att sätta tänderna i.
Men det är ändå ”hon” som står i centrum, och Cecilia Davidsson vill främst fånga hennes rörande oförmåga att få bitarna i det existentiella livspusslet att passa samman.
Det gamla kära motsatsparet drömmar och realitet ventileras med en tilltalande diskret, varm humor
men också med en viss förströddhet, som gör att man uppskattar det oförbätterliga huskorset Alva desto mer.
Lennart Bromander
