Sköna skröna
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2011-07-01
Jenny Aschenbrenner ser en svängig Lagerlöf-klassiker
Än en gång står prästen i predikstolen.
Denna gång berättar Västanå Teater den svindlande romantiska och remarkabelt moderna moraliteten om den avsatte prästen Gösta Berling som fullmatad heldagsföreställning.
Fem och en halv timme skröna, passion och psykoanalys till taktfast folkmusik. Inklusive två pauser med förtäring och chans att bliga ut över den andlöst vackra sjön Fryken vid vars stränder alltihopa utspelar sig. Sällan har väl Västanås konstnärliga hållning, förankrad i folkkulturen och i den värmländska berättartraditionen, kommit så till sin rätt som i årets uppsättning av Gösta Berlings saga.
Det är Selma Lagerlöfs rika roman berättad som framdansad kollektivteater, i Inger Hallström Stinnerboms praktfulla dräkter som förvandlar rollfigurer från pigor till herrskapsfröknar med bara en liten justering i kjolen. Det är de stora och stiliserade gesternas skådespeleri, man har tagit fasta på det rituella och repetitiva i ett spel i ständig rörelse till Magnus Stinnerboms musik.
Bara några få gånger under hela föreställningen står någon blick stilla. Och visst är det helt i linje med de förändringens vindar som virvlar genom berättelsen, men inledningsvis retar jag mig lite på den ostoppbara svängigheten i Leif Stinnerboms Gösta Berling. Jag saknar det spröda vemod som i romanen ger sårbarheten andrum. Det blir som lite grovyxat ibland på Västanå.
Men efterhand är det omöjligt att inte dras med i det suggestiva och färgsprakande flödet. Att inte charmeras av Jakob Hultcrantz Hanssons Gösta, kraftfull, gränslös och efterhand allt mer söndertärd av självförakt. Och fler enskilda rollgestaltningar kliver fram ur det kollektiva schvunget: Birgit Carlstén står stadigt i scengolvet som den vördnadsbjudande majorskan och Adriana Savin glänser som en virvlande, viljestark och passionerad Anna Stjärnhök – en av de kvinnor som fångas för evigt av Göstas glöd – själv kaosar han vidare mot nya passioner, nya äventyr, nya fall ner i självhatet.
Och det är spännande att se berättelsen om Gösta Berling så här koncentrerad, trots föreställningens längd och se vilka trådar som blir tydligast. För trots djävlar och vargar, majorskor och patroner, är det en uppgörelse med det förflutnas demoner och en strävan efter att våga stå stilla och möta sig själv som träder fram – glasklart begriplig i vår tids terapikultur.
Symboliserad psykoanalys gestaltad i en föreställning som fyller hela den enorma berättarladan med teaterns alla
uttryck, allt medan Fryken blånar nedanför.
Jenny Aschenbrenner