Kulturslaktarna

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2012-10-31 | Publicerad 2011-06-18

Claes Wahlin om hur arbetslinjen regerar

Låt vara att den tidiga musiken redan när den komponerades mellan 1500- och 1700-talen hade gott om sponsorer, publiken var dock kraftigt begränsad, både till antalet och till samhällets övre skikt. I dag ser det annorlunda ut i konungariket Sverige. Publiken kommer ur alla samhällsklasser, men ekonomin är betydligt sämre.

För tionde året i rad har Stockholm Early Music Festival avhållits, och i samband med den har man gett ut en minnesskrift, It's never too late for early music (text Lars Collin plus cd). Här återfinns bland annat en del hårdfakta, som att festivalen har etablerat samarbeten med ett 30-tal sponsorer, ett dussintal fonder, nästan lika många utbildningsinstitutioner och tack vare det har fått hit gästande artister från ett 30-tal länder. Det är den mest internationella festivalen i landet, dessutom av hög, internationell halt. Likväl är ekonomin ett vågspel.

Efter tio år med gästspel av världsnamn som Jordi Savall, Andreas Scholl eller Philippe Jaroussky finns det fortfarande ingen ekonomisk garanti, vilket omöjliggör den framförhållning en festival av detta slag kräver. Man vet helt enkelt inte år från år om man kommer att få ihop några pengar. Med den nya (anti)kulturpolitiken i Stockholm lär det inte bli lättare, samtidigt frågar jag mig hur man kan begära att den konstnärlige ledaren Peter Pontvik och Semf ska kunna göra mer än de gör.

Adelsohn Liljeroths lyckönskningar i boken –”Jag önskar Stockholm Early Music Festival fortsatt framgång”– är svårt att läsa som annat än ett patroniserande, i grunden ointresserat yttrande. Förmodligen ser hon, för att inte tala om Madeleine Sjöstedt och hennes kulturslaktarlärling Patrik Liljegren, Semf som ett slags skolexempel. Det är arbetslinjen som gäller, staten eller staden tar inget ansvar för kulturen. Konsten och kulturen jämställs med vilken köp- och säljverksamhet som helst. Dess betydelse för det demokratiska samhället och medborgarna är ointressant. Allt måste kunna bokföras på ett konto. Vad övrigt finns, kan lika gärna inte finnas.

Claes Wahlin