Vem städar hos din städerska, Koljonen?
KOLUMNEN Johanna Koljonen har så mycket att göra att hon inte hinner städa. Eller snarare: hon vill inte städa. Hon har ett sånt intressant och lukrativt jobb som kulturjournalist att hon hellre arbetar – minst 60 timmar i veckan! – än skurar toaletten. Därför har hon hemhjälp i sitt ensamhushåll.
Jag har både astma och råd, skriver hon i en kolumn i Dagens Nyheter (7 juni).
Koljonen vill andas självprövning. Hon anser nämligen att det är principiellt fel att vissa människor kan köpa sig tjänster. Men orden blir en kokett uppvisning från någon som skryter med att vara en ”bobo” – bohemian bourgeoisie.
”Jag har böjt mig”, skriver hon.
För vem? För vad?
Det finns ingen anledning att bry sig särskilt om Koljonens bekvämlighet och lust till extra höga inkomster om det inte var för att hon är feminist, och ibland även har antytt en vänsterhållning. En kulturradikal feminist – det är i alla fall så jag lärt känna henne – ska inte aktivt legitimera att samhället skiktar sig i herrskap och tjänstefolk.
Koljonens hemtjänst är fackansluten ”med bra anställningsvillkor” (i alla fall om man får tro arbetsgivaren Koljonen själv), men hemtjänsten är likväl skattesubventionerad. När Koljonen skriver att hon har råd med städerska påstår hon att även alla vi andra har råd att låta Koljonen ha städerska – inklusive hon som städar hemma hos Koljonen. Koljonens rena boytor betalas via skattsedeln. En av dem som betalar är städerskan.
Så ser inte Koljonen det. Hon twittrar att hon arbetar 14 timmar om dagen bland annat ”för att skapa bra jobb åt andra”. Det var ädelt.
Om man jobbar mycket – minst 60 timmar i veckan! – och har ett kreativt jobb, är man ursäktad.
I likhet med Koljonen läser jag hellre en bok än städar, går hellre på bio än tvättar. Men jag skulle aldrig låta min lust bli last för andra. Varje skattesubventionerad hjälp i det privata innebär minskade resurser till något gemensamt. Så som en fräsch skoltoalett, en ren sjukhuskorridor, en skräpfri trottoar.
Vår gemensamma sektor är på dekis. Barngrupperna är för stora, sjukhusen överfulla, på demensboendena saknas personal.
Det finns en massa arbeten som måste utföras om Sverige fortfarande ska vara ett välfärdsland för alla och inte ett privilegiesamhälle för några få. Det är till sådana jobb skattepengarna ska gå.
Vem städar hemma hos Koljonens städerska? Koljonen skriver att hon inte vill tänka på det. Men vem ska då tänka på det? Vem ska levandegöra ord som solidaritet och jämlikhet om inte de som brukar orden – jag har för mig att Koljonen brukar vara en – själva tar ansvar för dem i sin vardag?
”Jag har böjt mig”.
Well. Inte i jämförelse med kvinnan som hukar över Johanna Koljonens toalett.
