En Ström av motsägelser
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-06-07 | Publicerad 2011-06-06
Sex feministiska myter heter en ny liten stridsskrift av ”jämställdisten” Pär Ström. Ja, han kallar sig så därför att han, enligt sin hemmasnickrade definition, varken gillar kvinnlig eller manlig dominans utan vill verka för att båda könen ska kunna utvecklas fritt, med samma fri- och rättigheter. Vilket låter som dröm. För är det inte det alla vill?
Fast i praktiken tycker Ström förstås att kvinnoemancipationen har gått alldeles för långt. Med stöd i kontroversiella rön av en rad allvarligt marginaliserade forskare, hävdar han att kvinnors hjärnor är helt annorlunda och i många avseenden sämre fungerande än mäns. Åtminstone när det gäller att kvalificera sig för högre positioner i näringslivet.
Konstigt nog finns det många platser i västvärlden där kvinnors löner håller på att gå om männens. Det är en paradox. Hur går det till, med alla dessa dysfunktionella hjärnor och denna genetiskt betingade kärlek till obetalt hemarbete? Ström har inget svar på frågan. Han är bara arg över kvinnornas frammarsch – och om det fortfarande är en bit kvar till full jämställdhet, så är det kvinnornas eget fel. Vi är obenägna att ta risker, rädda för ledarskap och dåliga på matte.
Det är bara när vi kommer till den sjätte punkten – myten om att kvinnor får sämre sjukvård – som Ström blir en aning intressant. Här florerar det faktiskt en hel del myter, som att moderna mediciner fortfarande provas ut på män, eller att kvinnor med hjärtsjukdomar får sämre vård. Historiskt sett har det varit så, men nu?
Tvärtom är det mycket som tyder på att kvinnor får mer vård. De sjukskrivs oftare. Utskrivningen av psykofarmaka och sömnmedel når rekordartade nivåer, men det är sällan män som lämnar vårdmottagningen med ett recept i handen, trots att mäns depressioner är mer destruktiva och oftare leder till självmord. Frågan är bara om det är bra och i så fall för vem?
Helt ovetande ansluter sig Pär Ström till den feministiska, inte minst idéhistoriska, forskning som talar om medikaliseringen av kvinnan i samhället. Den är nämligen inte ny. Redan på 1800-talet inleddes den lågintensiva kampanj som med stöd i dåtidens politiserade medicinska, framför allt gynekologiska, forskning hade som syfte att sjukförklara det kvinnliga könet.
Historiskt sett sammanföll det med att kvinnorörelsen sakta växte sig starkare – till slut kom den att utgöra ett reellt hot mot den bestående ordningen. 1800-talet var ju den epok då kvinnan stegvis trängdes tillbaka från den förhållandevis jämställda roll hon haft i agrarsamhället, och stängdes in i hemmet. Det var i alla fall idealet. Många kvinnor proletariserades i stället inom industrin, där deras löner var löjliga bråkdelar av männens. Svaret på deras rättmätiga krav på rättvisa blev biologisk determinism.
Och nu är vi tydligen där igen. Sex feministiska myter är en ideologisk pamflett som lider svårt av författarens behov av att säga mot sig själv. På vissa sätt är kvinnor biologiskt sett underlägsna männen. På andra är de hotfullt överlägsna. I alla fall finns de inte där man behöver dem. Hur man vänder sig blir det aldrig lika. Eller ekonomiskt rättvist.
Men det var väl heller inte meningen?
Ulrika Kärnborg
