Femåringar blir flugornas herrar
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2011-05-30
Den lilla flickan Aurora kryper ut ur huvudet på en betydligt större liten flicka som ligger död i skogen. Ur det ruttnande likets näsa, ögon, mun myllrar ännu fler halvt mänskliga, halvt sagoaktiga figurer. De samlar sig till ett slags samhälle i naturen. Kanske utgör de den dödas psykes förkroppsligade rester.
Aurora gör sitt bästa för att organisera en gemenskap där alla delar på maten och samarbetar. Men på sitt barnsliga vis är dessa varelser inte särskilt begivna på ömsesidig hjälp och förnuftiga lösningar. De dör som de flugor som surrar kring kadavret. De ljuger, lurar och mobbar varandra till döds utan sentimentalitet, sorg eller känsla för vare sig det förflutna eller framtiden.
Den kavata huvudpersonen anstränger sig för att etablera vänskapliga relationer med mössen, rävarna och fåglarna som är deras grannar.
Men djuren beter sig minst lika barnsligt som de små figurerna: hackar ut deras ögon, stjäl deras mat. När hon försöker prata med dem, lyssnar de inte.
Tecknarduon Kerascoëts och manusförfattaren Fabien Vehlmanns Svart tomtebloss är en sorts Flugornas herre i serieform. Den leker med tanken på hur det skulle gå om ett gäng femåringar försökte bygga ett samhälle mitt i en ”natur” som är lika främmande för dem som det ”mänskliga”, som de inte har någon riktig uppfattning om och som även för vuxna bara utgör ett gränsvärde.
Den grafiska stilen i denna utsökta och kväljande serieroman påminner mig om Hayao Miyazakis animefilmer som Totoro och Laputa med sin färgprakt. Det är en saga för vuxna berättad i en form som tilltalar barnasinnet. Därigenom kryper också dess mörker – den franska titeln är Jolies tenèbres, kanske ”Muntert mörker” – djupare in i läsarens eget mörker och lämnar ärr av skönhet.
Serielegendaren Horst Schröder har översatt och gett ut; det är en förnämlig produktion. Svart tomtebloss väckte stort uppseende och debatt i hemlandet Frankrike när den kom ut 2009. Den förtjänar minst lika mycket uppmärksamhet i Sverige. Den är spännande och filosofisk, provocerande och rolig; och den bekräftar ännu en gång seriemediets unika möjligheter.
Carl-Michael Edenborg
