Samtidigt – i Kina
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2011-05-19
Tänk om kapitalismen mår bra av lite diktatur?
När Kina hamnar på dagordningen tar sig uppmärksamheten ofta formen av en fråga: vart är Kina på väg?
Problemet med den frågan är inte bara den underliga historiesyn den skvallrar om (de är på väg, vi är, tja, framme), utan att den förutsätter ett Kina, en väg.
Vad Göran Sommardals anspråkslöst initierade essäsamling visar är att saken inte är riktigt så enkel. Dels för att Kina är för stort för att kunna överblickas, dels för att då och nu – den senaste digitaltekniken och ett föråldrat jordbruk, feodala strukturer och rymdfärder – i Kina möts på ett mycket mer påtagligt sätt än i dagens Västeuropa. Det är denna historiska heterogenitet titelns ”samtidigheter” handlar om.
Sommardal beskriver det övertygande, fast det ironiska är att han på sätt och vis upplöser den mest fundamentala samtidigheten: konflikten mellan modern kapitalism och gammaldags diktatur. Det optimistiska svaret på den där klichéartade frågan är givetvis att Kina är på väg mot ökad demokrati, men här lurar, som Sommardal antyder, en provocerande insikt. Tänk om det inte är den kinesiska diktaturen som skulle må bra av mer kapitalism, utan den västerländska kapitalismen som skulle må bra av mer diktatur...
Om det är svårt att säga vad som enar Kina, så är det också oklart vad som förenar kapitlen i Sommardals bok. Första halvan handlar om historia, politik och samhällsutveckling; andra halvan om kinesisk samtidslitteratur. Och även på det litterära fältet är Kina, enligt Sommardal, alltför stort, dess offentlighet alltför heterogen, för att någon överblick ska vara möjlig. Jag kan inte undgå att känna en viss avund inför den situationen. Vilken befrielse att slippa alla auktoritära trendbeskrivningar, ängsliga topplistor och pretentiösa utnämningar! Vilken lättnad att befinna sig på ett öppet litteraturhav där allt bara kan bedömas på sina egna premisser!
Fast det är förstås en utopi. Finns det inget annat att hålla sig i måste man som kritiker skapa sina egna allmängiltigheter. Det gör också Sommardal. Den långa och informativa essän om kinesisk samtidsprosa är disponerad kring tre litterära typer: ”bonden”, ”borgaren” och ”människan”. Det fungerar så där. Jag lär mig att en hel del romaner tydligen utspelar sig i medievärlden och att sexuell utlevelse verkar vara ett gångbart tema, men om någon litterär antropologi därmed blir synlig, som avsikten var, är tveksamt.
Kinesiska samtidigheter är överhuvudtaget en ganska vag bok. Likväl gör den min värld lite större.
Anders Johansson
