Öppna fanskap

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2011-05-11

Ulrika Stahre om nya Slussen – och gamla lösningar

På 1920–1930-talen myntades begreppet ”Slusseneländet”. Det var en riktig trafikpropp mitt i Stockholm. Då fick det sin lösning och nu ett par generationer senare är sammanställningen Slussen och elände åter aktuell. Nu betyder det långbänk och konflikt, mellan att bygga helt nytt eller bevara och renovera.

Slussens bevarande–förstörelse, nedslitning–nyuppbyggnad är främst en fråga för Stockholm. Inte minst ekonomiskt. Någonstans ska de 8 miljarder tas som den planerade ombyggnaden kommer att kosta. Men om inte Stockholm kan hänga ihop, arkitektoniskt och stadsplanemässigt, skapas ett symbolvärde, eller en symbolvärdelöshet, som betyder något för resten av landet.

Första idétävlingen för ett nytt Slussen genomfördes redan i början av 1990-talet, sedan har frågan tagits upp i omgångar. Flera tävlingar har anordnats, där bevarande av den nuvarande formen har varit med ett tag. Senast det tävlades var vintern 2008–2009 då Foster+Partners och Berg Arkitektkontors ganska visionsbefriade förslag vann. Ett stort brokomplex för biltrafik, shoppinggallerior till förbannelse och en vägg av igenproppande bebyggelse uppe på Södermalmstorg. Protesterna mot det förslaget ledde till en omarbetning och där är vi nu.

Under de givna premisserna är omarbetningen lyckad. Visserligen kvarstår den ”åttafiliga vägen” mellan Söder och Gamla Stan, men den är i ärlighetens namn snarare fyrfilig: två filer till bussar och två filer som försvinner ner mot Nackaleden (som möjligen är överdimensionerad, men det är ett annat problem). Borta är de skymmande byggnaderna, två stora glaskomplex syns i förgrunden och en stor trappa leder ner till fotgängarnas paradis i nivå med själva slussanläggningen. Det är öppet, och vattennära. Parker och kaféer. Bussterminalen hamnar i Katarinaberget och allt ser mysigt ut som det alltid gör på arkitektproducerade säljbilder.

Jag är inte övertygad, bara lite förförd. Den värld som säljs in med Nya Slussen är en ganska basic konsumtions- och rekreationsvärld. De byggnader som tillkommer blir troligen kontor. Kontor och köpcentrum. Känns det bekant? Klarakvarteren kanske? Eller annan valfri citykärna.

Mot detta förslag, som nu alltså visas på Sjömanshemmet intill Stadsmuséet (till och med den 19 juni), står ”Bevara Slussen”-rörelsen och ett förslag som Konstakademin driver och just nu visar (till och med 15 maj). Mats Edbloms och Leif Bolters Slussen – näs mellan två vatten är egentligen ett kompromissförslag mellan nuvarande Slussen och Foster+Partners/Bergs: en kraftig central brygga med trafik på bägge sidor och ett torg i mitten. Förslaget innefattar mindre biltrafik, alltså något färre filer, och gör Slussen till något mer än en broöverfart. Fast inte så mycket mer.

Att bevara Slussen tycks som en allt större omöjlighet. Stockholms getingmidja sjunker, lappas, lagas och förfaller.

Själv har jag aldrig gillat Slussen. Blåsigt, otrivsamt, ohyggligt krångligt att köra i och en promenadkatastrof. Förvisso en vacker utsikt, det är fint att promenera ner mot Gamla Stan med vårvind i håret och vy i blick. Exakt på vilket sätt den nuvarande trafiklösningen påverkar den känslan kan jag inte avgöra. Troligen inte alls. Men den labyrintiska känslan kommer att försvinna – platsen blir mer användarvänlig om man säger så, den rätas ut, förenklas – och jag är inte säker på att det enbart är av godo.

För på något sätt hör det till upplevelsen av Slussen: att sällan kunna lista ut hur man tar sig från en punkt till en annan, att ofta hamna helt fel, i olika små återvändsgränder, avstängningar, prång och trappor. När Södermalm var en arbetarstadsdel fanns det en naturlig ovilja mot att åka in till snobbarna i stan. Och trots Söders gentrifiering är det fortfarande något av en hederssak att inte åka norr om Slussen i onödan. Kanske kan man tänka på platsen som ett fort, vars obegriplighet hjälper en att stanna hemma.

Men dagens Slussenmiljö har också något som resten av innerstaden saknar: stora, oexploaterade ytor. Inga jätteuteserveringar, inga glassiga fik eller snygga vinbarer. Nästan ingen konsumtion och nästan inga konsumenter. Faktiskt nästan ingenting utom människor av alla sorter i rörelse eller vila.

När man studerat rörelser kring Slussen visar det sig att människor mest flyttar sig mellan olika trafikslag. Från buss till tunnelbana och tvärtom. Väldigt få har annan anledning att befinna sig där. En solig dag i maj är det förstås annorlunda, men större delen av året är detta älskade Slussen så gott som folktomt.

Fullt är det däremot på visningen av det nya omarbetade förslaget. Jag träffar en äldre dam som räknar hus i Gamla Stan och vill försäkra sig om att allt blir kvar. Hon tror sig inte uppleva den färdiga Slussen men vill verkligen att staden inte ska förfulas. Inga höga skymmande hus. Jag tror hon är ganska representativ. Slussen är en sorts ingenting, inte nödvändigtvis älskad för det den är, utan för det som ligger nära. Utsikten, byggnaderna i Gamla Stan, Peter Myndes backe.

Utanför Sjömanshemmet står Bevara Slussen-aktivister och delar flygblad. Slaget är nästan förlorat, men ett sista halmstrå är tillgängligheten. Rullstolsburna och föräldrar med tunga barnvagnar kan vara förlorarna när Nya Slussen är klart. Menar de. Menar också de som slåss för tillgänglighet. Nya Slussen, med sina trappor, terrasser och backar, är inte mycket bättre än det gamla. Det är ett påstående som naturligtvis kommer att mötas av försäkringar om motsatsen.

De glassiga bilderna i presentationen tycks visa att är det några man tänkt på, så är det rullstolsburna – i solen träffas barnen, föräldrar med barnvagnar, människor i rullstolar. Det är ett ganska manipulativt sätt att sälja in en konstruktion som utan tvekan är byggd för väldigt friska och starka ben.

Det är inte för sent att säga vad man tycker om Nya Slussen. Även om det blir svårare och svårare att förändra. De realistiska alternativen är få. Jag tillhör dem som gärna sett mer av spektakel, fler bostäder, mer utpräglad stadsmiljö. Utsikt får man alltid någonstans ifrån.

De öppna platserna är ganska övervärderade. Och det kommer att blåsa kallt över Slussen även 2020.

Ulrika Stahre