Det mörka hotet
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2011-04-28
Andres Lokko om Europas nya nazister: Bisarrt som science-fiction
Det är en vacker vårdag när jag börjar läsa journalisten och Expo-redaktionsmedlemmen Lisa Bjurwalds reportagebok om Europas fascistiska, nynazistiska och främlingsfientliga partier. Jag råkar befinna mig i Göteborg och sitter i solen vid kanalen nedanför Grönsakstorget.
Rakt över vattnet, från högtalarna utanför ett gatukök där jag just köpt en flaska mineralvatten av en man från Mellanöstern, spelas en cd med engelsk och jamaikansk ska från tidigt 1970-tal.
En av sångerna är Skinhead Moonstomp, denna skinheadsens ”nationalsång”.
Och plötsligt ackompanjeras läsandet, och bilderna av Lisa Bjurwalds möten med ungerska uniformerade fascistgarden, de brittiska fotbollshuliganerna i English Defence League och, inte minst, folkdräktsklädda Sverigedemokrater, av ett lika passande som motsägelsefullt musikval. Det är ett scenario som perfekt illustrerar något som förenar så många av subjekten i Bjurwalds minutiöst researchade bok. I botten, som ett svårbegripligt politiskt fundament, finns hos dem alla en märklig förvirring maskerad till tvärsäkerhet.
Det är ett modigt arbete som Bjurwald har gjort. Intervjuerna och samtalen förs i miljöer och omständigheter de flesta av oss skulle göra vårt yttersta för att undvika. Och, framför allt, med personer som varken skyr våld eller repressalier och, oftare än inte, vaggas in i den outtalade tron att den blonda journalisten från Sverige givetvis är en bundsförvant.
Men även Bjurwald drivs ögonblickvis av en tvärsäkerhet i sin övertygelse att alla vi som representerar ”den goda sidan” skulle vara överens om så gott som varje detalj. Det finns en lätt mästrande ton som med jämna mellanrum gör sig hörd i analyserna, en röst som auktoritärt förutsätter att jag som läsare givetvis håller med henne om, säg, det verkningslösa i ett burkaförbud.
Trots att det knappast är svårt att förstå ovanan i att inte kunna se sina medresenärers ansikten i en europeisk storstads lokaltrafik, ett scenario som kan ge den mest välvilliga av antirasister samvetskval.
Effekten blir därför förvånansvärt ofta att Bjurwald framställer sig som nästan provokativt oförstående.
Och det kanske är meningen. Det är en lärobok, en fördjupningskurs, för oss som skräms – och samtidigt inte kan låta bli att fascineras. Som vore den accelererande högerextremismen i Europa för bisarr för att faktiskt att ske i vår tid, nästan som en nutids-science fiction.
Men när jag säger att man fascineras så handlar det om de intervjuer med öppet rasistiska europeiska politiker i Italien, Ungern och Frankrike som bakom en till synes sober fasad förespråkar en ren och skär nynazism. Man läser vad de säger och tror inte att det är sant. Trots att det i skrivande stund redan sitter 40 högst verkliga högerextrema och öppet främlingsfientliga politiker i Europaparlamentet.
Nästan starkast – och kanske också viktigast – i Europas skam är i slutändan inte de märkliga och obehagliga åsikterna hos Bjurwalds intervjuobjekt utan hennes egen avslutande beskrivning av svenska och europeiska mediers allt ökande acceptans av främlingsfientlighet och islamofobi.
Hur rasismen normaliseras.
Hur rasism knappt längre ens nödvändigtvis är det skällsord det enligt allt sunt förnuft borde vara.
Hur ett ord som invandrarkritisk sakta men säkert ersatte det, oftast, betydligt mer korrekta främlingsfientlig. Och hur eftersträvansvärdheter som ”multikulturalism” och ”politisk korrekthet” kläs av all sin en gång så positiva lyster.
Bjurwalds – medvetet eller ej – kittlande (på samma sätt som man inte kan stänga av en dokumentär om valfri massmördare eller galen diktator) möten med europeiska högerextremister i maktpositioner må vara en värdefull och välskriven samtidslektion men det är i vår absoluta
närhet, i den i jämförelse harmlösa radhusrasismen, som det verkliga hotet växer och frodas som vore det ett ogräs som vi tillåter sprida sig över hela gräsmattan.
Andres Lokko