Werthers originalitet

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2011-04-20

Camilla Hammarström: Fortfarande sug i Goethes klassiska antihjälte

Det finns författare som bara är litteraturhistoria, som inte har något levande förhållande till nutida läsare. Johann Wolfgang von Goethe är i det avseendet en gränsvarelse. Livskänsla ur döden sprungen (ellerströms 2010) med dikttolkningar av Augustin Mannerheim, låter sig exempelvis inte förstås utan att man först plöjer igenom noterna. Det vimlar av referenser som inte längre tillhör bildningsgången och den svulstiga högstämdheten får en modern läsare att stegra sig. På tyska är dikterna lättare att ta till sig, men frågan är om inte klockan klämtar för poeten Goethe.

Annat är det med brevromanen Den unge Werthers lidanden (1774) som i Ralf Parlands kristallklara översättning nu ges ut på nytt. Bokens popularitet genom tiderna beror nog inte bara på överspända själars identifikation med den stackars förvirrade Werther. Romanen är även en genial gestaltning av ett depressionsförlopp. Goethes skildring av sin huvudperson är egentligen ganska skoningslös, som ville han frilägga och stävja sin egen ungdomliga neurasteni. Som antihjälte för den unge Werther snarast tankarna till en viss Josef K, vilken obönhörligt trasslar in sig i sina egna neurosers labyrinter.

Den unge Werther visar tidigt i berättelsen upp ett tänkande i dikotomier. Det är allt eller inget. Ädelt eller uselt. Hans sätt att idealisera de mänskor han möter är symptomatiskt för någon med bristande verklighetskontakt. Värt att notera är att Werther redan innan han träffar den åtrådda Lotte nämner möjligheten att genom döden slippa livets fängelse.

Werther är en konstnärssjäl som upplever naturens prakt med närmast hudlös omedelbarhet. Han lägger sig på knä och ”ser de små världarnas vimmel bland stråna, otaliga små maskars och myggors outgrundliga skepnader”. Han känner fläkten av Guds allkärlek i den organiska mångfalden. Han måste lägga i från sig papper och penna och bara begrunda i stället för att avbilda.

Brevromanens form är kongenial med det klaustrofobiska innehållet. Det är den sysslolöse Werther som skriver till sin vän Wilhelm. Trots att tidens seder och bruk känns främmande är språket överraskande direkt och lätt att ta till sig. Texten har också något av spänningsromanens rafflande sug.

Fascinerande är det att läsa om Lotte och hennes man Albert som tålmodigt står ut med Werthers känsloutbrott. Många gånger är det som han faller på knä och i tårar kysser Lottes händer. Med den sanna vänskapens saktmod känner de empati snarare än blir besvärade. Till en viss gräns, måste tilläggas. När grannarna börjar skvallra om Werthers täta besök hos paret och han själv går över gränsen och stjäl några kyssar från Lottes läppar är det kört.

Tyvärr lyckas Werther i sitt uppsåt att skilja makarna. Efter det att han skjutit sig smyger ett främlingskap sig in mellan Lotte och Albert. Om Lotte älskade Werther som vän eller som man förblir spännande oklart.

Camilla Hammarström