Samhället – bit för bit
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-04-18 | Publicerad 2011-04-17
Det skrivs en prydlig lista på Elverkets vägg. ”Summering av en medborgares liv”:
7 charterresor, 2 skilsmässor,
1 blindtarmsoperation, 1 366 fullbordade samlag, 77 somrar, 151 karensdagar, 7 helhetsupplevelser, 1 760 Findusprodukter.
Det är logiskt. Ericson är road av kvantifiering och denne egenartade samhällsanalytiker är alltid ordentlig med siffror.
I sin bok Brev till samhället från 2003 ställer han mycket besvärliga krav i brevform på olika företag och myndigheter. Han vill besöka dem med stora folkdanslag eller ha plats för sina nya maskiner, alltid noga med att ange vilket datum och hur många som kommer. Breven blir läskiga
re så, ett mer realistiskt test för
i vilken utsträckning vi kan utnyttja det organiserade samhället. Var går gränsen mellan personliga problem och kollektiva? Går det till exempel att lämpa av sina jättemånga smådjur någonstans i samhället, om man tycker de är för arga? Kan Älvkarleby vara intresserad av ett indianreservatsprojekt? Det är de artiga och ofta skräckslagna svaren på breven som är undersökningen. Hur responderar samhället på en krävande medborgare?
Allt det här roliga är temat också på Elverket men i annan form. Pjäsen Brev från Eric Ericson bygger på tillvaron runt Coop Nära i Kristineberg. Där arbetar ett litet kollektiv. Tre anställda, Brunnaders, Alexandersons och Sundqvists betagande könlösa, ålderslösa, osofistikerade figurer i ljusblå pikétröjor och färglösa chinos. De finns i ett personalutrymme omgivna av massa tingestar, allt det som fyller ett Coop och bygger ett samhälle. Matberedare, tejprullar, småkakor, hamsterburar och sånt. Här inne låter Lamm de tre klippa och rita fram dilemmat med att delta i en skyddande och kvävande grupp och att vara ett eget individuellt djur. Det är retsamt svårt att beskriva, men tänk en sorts trumpet precist koreograferad dans om att organisera grejer och behöva stöka till allt samtidigt.
Vi får se skuggspel om evolutionens väg mot Haninge Hem. Och ett arbete med tungor som hela tiden hotar att spränga alla yttre regler för samvaro. Det är en fullkomligt avväpnande uppsättning.
Jenny Teleman
