Mobilt hat på villovägar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2011-04-12

Natalia Kazmierska efterlyser en kritisk bok om elvispen istället

Det finns förmodligen inga så prylfixerade människor som teknikhatarna.

Få kan som antisladd-profeterna ladda någon liten eldriven plastgrunka med så oerhört starka känslor och ge den en helt avgörande betydelse för våra liv, ja, för hela mänskligheten.

Journalisten Katarina Bjärvall har en hang up på mobilen.

Hennes misstänksamhet mot den bärbara telefonen yttrar sig till och med fysiskt. Hon tycker att Iphone luktar svett, får sms-hallucinationer och kräkkänslor av Nokia-ringsignalen.

Utgångspunkten i essäboken Var är du? är att mobiltelefonen gör oss stressade och ytliga och bidrar till en konsumtionsfixerad fortkörningskultur. Enligt Katarina Bjärvall kan livets viktiga samtal inte föras via 3G-nätet, utan bara öga mot öga. Musiken i hörsnäckorna är inte riktig kultur, gps:en gör oss till kontrollfreaks, bilderna vi tar med mobilkameran raderar äkta minnen. I stället för att småprata med grannen, som man gjorde i den mysiga hästdroskan på 1800-talet, sitter alla på X2000 med varsin lur, konstaterar Bjärvall upprört.

Själv använder hon sin antika nalle för att ringa särbon Gert och lyssna på P1.

Visst finns anledning att diskutera sms-lån, strålningsskador och arbetsförhållanden på kinesiska kretskortsfabriker.

Tyvärr spårar Bjärvalls resonemang ofta ur totalt, som när hon drar slutsatsen att Knutbymordet inte hade inträffat om det inte vore för Helge Fossmos sms:ande. Eller antyder att mobilen stör de urfattiga afrikanernas naturligt långsamma livsrytm.

Framför allt är jag tveksam inför alternativet till vårt mobilknarkande.

Bjärvall målar upp bilden av en stilla tillvaro där man inte behöver störas av andra människor, kan unna sig att glömma, strunta i kalendern och gå vilse för att upptäcka livets gläntor. För mig låter det som just en sådan individualistisk livsstil som hon säger sig kritisera. Mot bakgrund av upproren i arabvärlden framstår det dessutom som en rätt slentrianmässig tillväxtkritik från Stockholms innerstad. Twittrandet på Tahrirtorget, nödropen i Libyen och de skakiga filmklippen som läcker ut från Syrien visar tvärtom att mobilens förmåga ligger i att föra samman människor, inte splittra dem.

Att prylracet har en stor skuld när det gäller klimatkris och globala klassklyftor är sant. Men varför skulle de digitala manickerna vara bovarna här?

Enligt exempelvis ekonomen Ha-Joon Chang så har ju till exempel tvättmaskinen fortfarande förändrat samhället mer än internet. När kvinnorna kunde lämna hushållet och börja jobba i stället bidrog det till nästan en fördubbling av arbetskraften. En extrem tillväxtökning alltså, i jämförelse med vad Facebook och sim-kortet åstadkommit. Bjärvall borde kanske skrivit en bok om elvispen i stället.

Natalia Kazmierska