Lögner om stråldöden

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-04-11 | Publicerad 2011-04-09

Hundratusentals offer förnekades efter Tjernobyl – nu avfärdas riskerna i Fukushima

Varje dag kommer nya bakslag i den japanska kärnkraftskrisen. Att industri och regering silar information är ganska uppenbart – de har ingen aning om hur lång tid det kommer att ta att få kontroll över reaktorerna eller hur stora riskerna för en kvardröjande nedsmittning egentligen är. Myndigheterna försöker lugna oss med att ingen omedelbar fara föreligger medan några enstaka miljödebattörer, som blivit besatta av kärnkraften som ett sätt att få ner koldioxidutsläppen, upprepar industrins mantra om att endast ett fåtal människor dog i Tjernobyl – den värsta atomkraftsolyckan i historien. De som inte håller med smutskastas och buntas ihop med förnekarna av klimatförändringen.

Jag tror mer på Aleksej Jablokov, medlem av ryska vetenskapsakademien och president Gorbatjovs rådgivare under Tjernobyltiden: ”När du hör ’ingen omedelbar fara’ (från radioaktiv strålning) ska du springa så långt bort du kan så fort du kan.”

För fem år sedan besökte jag de svårt förgiftade områdena i Ukraina och kring den vitryska gränsen där mycket av det radioaktiva molnet från Tjernobyl föll ner den 26 april 1986. Vetenskaplige rådgivaren John Beddington och miljövänner som George Monbiot och alla självutnämnda experter som nu bagatelliserar riskerna med radioaktiv strålning borde också tala med läkarna, vetenskapsmännen, mödrarna, barnen och byborna som har lämnats åt sitt öde med följderna av en stor atomkatastrof.

Det vi fick se var ruskigt. Vi åkte från sjukhus till sjukhus, från den ena förgiftade byn till nästa. Vi såg vanskapta och genetiskt muterade barn liggande i salar, barn som låg svårt sjuka i hemmen, ungdomar som hämmats i växten och hade förkrympta bröstkorgar, foster utan lår eller fingrar. Vi träffade bybor som berättade att alla i deras familjer var sjuka.

Då, tjugo år efter olyckan, drabbades fortfarande många av sällsynta former av skelettcancer. En läkare berättade, gråtande, att på vissa ställen föddes vart tredje barn med missbildningar. Hon var överhopad av människor med störningar i immun- och sköldkörtelsystemen. Andra berättade att strålvärdena i maten fortfarande var höga och att de funnit cesium och strontium i bröstmjölk hos mödrar som bodde långt från de områden som var mest smittade. Bybor vittnade om att ”Tjernobylhalsbandet” – sköldkörtelcancer – var så vanligt att inget tyckte det var något att prata om. Många visade tecken på för tidigt åldrande.

De läkare och forskare som ägnat sig specifikt åt katastrofen sa att FN-organet IAEA:s ”officiella” siffra, femtio döda och kanske fyratusen framtida dödsfall, var förolämpande och ett uttryck för grov förenkling. Ukrainas strålforskningscentrum, som uppskattade att barnadödligheten ökade med tjugo till trettio procent efter olyckan, sa att deras studie inte hade accepterats av FN eftersom den inte hade publicerats i en ledande vetenskaplig tidskift.

Konstantin Tatujan, en av ”avvecklingsarbetarna” som sanerade anläggningen, berättade att nästan alla hans kollegor hade dött eller hade cancer av något slag, men att ingen någonsin hade velat höra talas om det. Förbittringen över hur FN, industrin och illa informerade förståsigpåare hade tystat ner olyckan gick att ta på.

Det har gjorts tusentals östeuropeiska studier över hälsoeffekterna av radioaktivitet från Tjernobyl, men bara ett fåtal av dem har accepterats av FN. Endast en handfull internationella studier har försökt bedöma den totala omfattningen av hälsoskadorna. Resultaten varierar, från FN:s strålningsvetenskapliga kommitté (57 direkt döda och 4 000 förväntade cancerfall) till Internationella läkare mot kärnvapen (IPPNW) som uppskattat att mer än 10 000 drabbats av sköldkörtelcancer och att ytterligare 50 000 fall av den cancerformen ensam är att vänta.

Flera bedömare tror att läget är mer allvarligt än så: en rapport framlagd av den gröna gruppen i Europaparlamentet hävdar 60 000 dödsfall som en trolig siffra. Greenpeace samlade in uppgifter från femtiotvå forskare och deras uppskattning hamnade på 93 000 dödliga cancerfall och 140 000 ytterligare på längre sikt. Med andra data kom den ryska läkarvetenskapsakademien år 2006 fram till att 212 000 människor hade dött som en direkt följd av Tjernobyl.

I slutet av 2006 lade Aleksej Jablokov och två av hans kollegor fram en studie där de globalt studerat sänkta födslotal och ökningen av cancerfall som följd av katastrofen. De publicerade sina resultat i New Yorks vetenskapsakademis årsbok och uppskattade med stöd av siffrorna att 985 000 människor hade dött fram till 2006 och att miljön förstörts. Deras slutsatser möttes med närmast total tystnad av världshälsoorganisationen och industrin.

Vem kan vi lita på när bedömningarna skiljer sig så våldsamt? Ska vi lita på empiriska bevis från läkare, eller på regeringarna och industrin uppbackade av sina pr-byråer?

Så politiserad har kärnkraften blivit, att du nu kan välja och vraka bland data, förlöjliga dina motståndare, och fullständigt strunta i det du inte gillar. Faktum är att vi kanske aldrig kommer att få veta sanningen om Tjernobyl eftersom registren gått förlorade, tusentals människor från tjugofyra länder som rensade upp i anläggningen har skingrats över det forna Sovjetunionen och många har dött.

Fukushima är inte Tjernobyl, det är möjligen värre. Det är en multipelreaktorkatastrof tjugofem mil från en metropol med trettio miljoner invånare. Om detta hände i Sellafield skulle det råda full panik i alla större städer i Storbritannien. Vi har fortfarande inte facit, men att som vissa experter hävda att radioaktiv strålning inte är så allvarligt, eller att olyckan bevisar kärnkraftens nödvändighet, är oanständigt.

Översättning Joar Tiberg. Artikeln har tidigare publicerats i The Guardian.

John Vidal