Slåss – för jätteaffär

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-04-11 | Publicerad 2011-04-06

Mattias Gardell om Jas-insatsen i Libyen – här tävlar västvärldens flygvapen om 65 miljarder

I fredags beslöt Sveriges riksdag att sätta in svenskt stridsflyg under Nato-befäl i Libyen. Åtta Jas 39 Gripen C/D som Nato-anpassats och utrustats med robotar för mål på marken, till havs och i luftrummet skall ansluta sig till en koalition som förutom Förenta staterna främst består av gamla kolonialmakter och arabiska diktaturer.

”Ett riskfyllt uppdrag”, skriver Svenska Dagbladet. Inte på grund av det militära motståndet från det libyska flygvapnet, ty det existerar inte. Då Sverige ingriper för att understödja en redan upprättad flygförbudszon över Libyen har Gaddafi inga flygplan kvar. Riskerna är ”kommersiella”. Insatsen inleds samtidigt som Indien skall fatta beslut om upphandlingen av 126 stridsflygplan till ett uppskattat värde om 65 miljarder kronor. Indien väljer mellan Gripen och konkurrenterna F-16 Fighting Falcon, Boeing F-18 Hornet, Eurofighter Typhoon och Dassault Rafale, som samtliga satts in i Libyen. För Saab och övriga industrier bakom Gripen vore ett indiskt köp ett välkommet genombrott.

Utgången i Indien väntas påverka upphandlingsförhandlingarna i Brasilien och sju andra stater som begärt in offerter från Saab och dess konkurrenter. Under Gripens nära trettioåriga historia är det endast Sverige och Sydafrika som köpt nya plan. Övriga länder har antingen köpt ombyggda äldre plan (Thailand) eller upprättat hyresavtal (Tjeckien, Ungern, Storbritannien). Att affärerna med Sydafrika, Tjeckien och Ungern kantats av mutskandaler i mångmiljonklassen underlättar knappast Saabs utgångsläge i Indien, där regeringen skakats sedan en omfattande korruptionshärva just avslöjats och där minnet av Boforsskandalen ännu lever.

Att Chile, Finland, Norge, Polen, Rumänien och Österrike efter långdragna förhandlingar valt Gripens konkurrenter underlättar knappast heller. F-16 Fighting Falcon, Boeing F-18 Hornet och Dassault Rafale har dessutom marknadsfördelen att ha testats i krig, det den internationella vapenindustrin omnämner som conflict credentials. För Eurofighter Typhoon är insatserna i Libyen, precis som för Jas Gripen, dess stridsdebut, vilket tillverkarna inte försummat att annonsera för världen i reklamvideor och pressmeddelanden. Från Indien meddelar försvarsdepartementet att de uppmärksamt följer de konkurrerande stridsplanens prestanda i det libyska luftrum SvD Näringsliv kallat ”ett kommersiellt getingbo”.

Då det libyska inbördeskriget eskalerade deltog Saab i konkurrensen under International Defence Exhibition i Abu Dhabi i Förenade Arabemiraten, som hölls den 20–24 februari 2011. Mässan har i tio år varit de arabiska och afrikanska diktaturernas främsta vapenmarknad. I reklamen ”Partnerskap för luftherravälde” anser sig Saab vara svaret på de utmaningar dagens flygvapen ställs inför, från polisiära uppdrag över gränskontroll till riktig strid och gemensamma krigsscenarier. ”Vi är hängivna er framgång”, lockar Saab. ”Er framgång är vår framgång”.

Förenade Arabemiraten är en av de arabiska diktaturer den svenska regeringen nu samarbetar med i det krig mot den libyska diktaturen som också stöds av Saudiarabien, Qatar och Oman: diktaturer som bekämpar inhemska demokratirörelser och som häromveckan gick in i Bahrain för att krossa demokratirevolten där. Dessa diktaturer är beroende av det stöd och den militärteknologi de uppbär från Förenta staterna och de gamla kolonialmakter som Sverige nu förenat sig med.

Det var Gaddafis diktatur också, åtminstone sedan 2004 då Libyen upptogs i ”de laglydiga ländernas gemenskap”, sålde ut oljeindustrin och slöt avtal med EU som del av dess gränspolis. Det libyska flygvapen Gaddafi vände mot sin befolkning kom – med undantag för skrotfärdiga plan från det gamla östblocket –från Förenta staterna, Frankrike och Italien. När de sedan skulle skjutas ned av samma staters militär fick Saabs franska konkurrent Dassault en viss revansch: efter utdragna förhandlingar hade Gaddafi ett par år tidigare dragit sig ur köpet av multirollstridsplanet Rafale och Dessault fick nöja sig med att reparera gamla Mirage F1 åt den libyska diktaturen. Stridsplan som Rafale nu slog ut.

Saabs talesperson Lasse Jansson menar att det är ”cyniskt” att tro att det ligger kommersiella intressen bakom beslutet att sätta in Jas 39 Gripen, men finns det några större cyniker än krigens och den nuvarande världsordningens profitörer?

Människors frihetskamp mot diktaturer bör stödjas och militära angrepp mot oskyddad civilbefolkning är fullständigt oacceptabelt.

Men varför dessa dubbla måttstockar? Varför skall frihetskampen i Libyen stödjas, men inte kampen för demokrati i Saudiarabien, Jemen eller Bahrain? Varför arbetade Sverige i ett läge för att EU skulle ge vapen och övervakningsutrustning till Gaddafi i utbyte mot att diktatorn jagade flyktingar i Medelhavet och spärrade in dem i EU-finansierade läger, för att i nästa läge uppröra oss över hans inhumana våldspolitik?

Varför skall vissa civila skyddas men inte andra? Om Sverige vill göra en insats, varför verkar vi inte för att upprätta en flygförbudszon över Gaza? Vi vet ju att Gazas civilsamhälle utsatts för flygangrepp upprepade gånger och att invånarna inte endast saknar luftvärn och flygvapen utan också möjlighet att sätta sig i skydd genom att fly området.

helskärm

Men det är klart. I Gazas fall har ju angriparna sitt flygvapen kvar. Kanske säkrast att Jas 39 Gripen får sina combat credentials under tryggare former. Att bli nedskjuten i stridsdebuten är bad business.

Mattias Gardell