Porträtt av en nästan osynlig

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2011-04-05

Trots Tranströmers oerhörda integritet har Staffan Bergsten skrivit hans biografi

Efterkrigstidens näringsliv och offentliga sektor behövde mycket mer folk än vad de traditionella eliterna kunde producera. De lägre klassernas barn började sippra in på universiteten, och kring 1970 bröts fördämningarna definitivt. Helmy Tranströmer var dotter till en lots i Stockholms skärgård och ensamstående mor till Tomas, född 1931. Hon var folkskollärarinna på Östermalm, men familjen bodde på Söder.

Tomas blev student på Södra latin och läste sedan litteraturhistoria med poetik på Stockholms högskola. Han bodde hemma tills han gifte sig. Han skaffade också en yrkesutbildning som psykolog. Han kom att arbeta på ett ungdomsfängelse, hos PA-rådet och Arbetsförmedlingen. Han blev en folkhemmets tjänsteman men också en poet med världsrykte före 40 års ålder. Poesin kunde han dock aldrig leva på; det fanns och finns inga pengar i den branschen.

Hur det där gick till får man en bild av i Staffan Bergstens bok om Tomas Tranströmer som är mer ”diktarporträtt” än biografi. Det mesta bygger på öppna källor. Tranströmers dagböcker och brev har han utnyttjat bara ibland. Poetens känsla för integritet är stor, och Bergsten respekterar den. Allt litterärt material är på väg till Kungliga bibliotekets handskriftsavdelning, men det läggs under sigill och ingen får läsa på ett bra tag. Det är dikterna som skall växa och lämna sin upphovsman bakom sig.

Men herregud så jag önskar mig ett rejält grepp i de där papperen! Där torde finnas omfattande brevväxlingar med folk som Sven Lindqvist (han och Tranströmer reste till Island året efter studenten), Bo Grandien och Per Wästberg. Den stora brevsviten Air mail mellan Tranströmer och Robert Bly finns utgiven, men när den nu kommer i ny upplaga har man inte tagit med en mängd nyfunna brev. De finns dock i den danska versionen av boken från 2007. Där kan man göra fynd.

Tranströmers integritet liknar ibland nästan osynlighet.

I början av författarskapet skrev han ”jag” blott som av misstag. Han blev öppenhjärtigare så småningom men aldrig privat, en motsats till vännen Göran Sonnevi.

Allt i hans poesi är sett och upplevt. ”Trodd av ingen går den som sett en geysir” skrev han i debutboken, men en geysir hade han faktiskt sett. Det är dock inte så viktigt vem som upplevde och såg. Han har förblivit privatman ända in i världsberömmelsen – få intervjuer, aldrig en debattartikel, nästan inga upprop underskrivna. Ibland får jag för mig att detta är en bättre och mera moralisk hållning än den evinnerliga fixeringen vid det privata som författare känner sig tvungna till i dag, både i medierna och i litteratur.

Visst skavde hans olika världar mot varandra ibland. Den psykologi han lärde sig på 50-talet var behaviouristisk. Det som räknades var det som kunde mätas. De peak experiences som utgör grundbulten i hans poesi kunde inte passas in i de mönster som hans arbete byggde på. Ganska lite av detta arbetsliv och dess klienter (patienter hade han inga) blir synligt i dikterna, och när det dyker upp är bilderna mörka, nästan desperata. Här finns ett poetiskt spänningsfält men också en socialhistoria att berätta mer om än vad Staffan Bergsten gör.

I slutet av 60-talet kom andra ideologier som inte heller hade något bruk för Tranströmers livsbilder. När den politiska vågen slog in kunde han inte följa med. Han kurade ihop sig, skrev mindre, fick en depression som kanske varade i två år. Andra betydande författare var med om liknande ting.

Jag kan ha en del förståelse för deras inre exil; de där åren hörde man precis lika mycket, om inte mer, politiskt och filosofiskt dravel som nu.

Men i skildringen av 60-talsvänstern börjar det brännas lite för Staffan Bergsten. Han var själv etablerad universitetslärare de där åren, och radikala studenter gillades inte alltid i de kretsarna. När han skriver om Tranströmers dikt Decemberkväll -72 nämner han dess koppling till bombningarna över Hanoi men inte Palmes jultal och inte heller att en tredjedel av svenska folket skrev under ett upprop mot USA:s krig. Allt det där klingar ändå med i diktens sista ord ”Kriget”. Motståndet mot Vietnamkriget var inte i första hand politiskt utan moraliskt, och det var inte begränsat till nåt slags yttersta vänster. Decemberkväll -72 kan ställas vid sidan av Göran Sonnevis Vietnamdikt åtta år tidigare.

Bergsten skruvar också på sig när Tranströmer gav ut inte mindre än två böcker på Författarförlaget. Visst var förlagsprojektet rejält vänster men också ett försök att etablera ”författarmakt” (Björn Håkansons term) på bokmarknaden. Bergsten har lite svårt att begripa att också en poet av Tranströmers sort kan agera fackligt.

Porträttören tuggar lite för länge på 60-talsvänsterns härliga gummiben. Betydligt bättre är han då i diktanalyserna.

De är insiktsfulla, välskrivna och en aning trevligt gammeldags. Det här är en välkommen bok för alla som inte nöjer sig med att beundra Tranströmers poesi utan vill veta mera om den.

Magnus Ringgren