Poeten som alla älskar
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2011-04-05
Hanna Nordenhök kapitulerar till sist – trots Tomas Tranströmers ikonstatus
Man måste stångas länge med Tomas Tranströmers dikt för att ta sig förbi hans ikonstatus, precis som med så många kanoniserade poeter. Det är nästan som att stångas med Den Svenska Poesin själv, för vilken Tranströmer – särskilt utomlands – ofta kan framstå som sinnebilden. Inte minst blir det tydligt i mötet med poeter neråt Europa eller från Mellanöstern, där han älskas på det där lyckliga, ogarderade sättet som kanske bara är möjligt för en poet utanför sitt eget lands gränser.
Nåja. Tranströmer är visserligen vid det här laget – onekligen – en hyllad profet också i sin egen stad, men bland yngre svenska poeter har han ibland haft svårare att få genomslag. Hans bildsprakande dikt har vid olika tillfällen blivit kanonmat i den svenska så kallade metafordebatten, som i dag känns tämligen utmönstrad.
Det sorgligaste med den litteratur som drabbas av alltför reflexmässiga hyllningar, är att den kan börja bli oberörbar, att den läses enbart vid ytan av sig själv, vid ytan av sina egna språkliga figurer. Ingen poet, och ingen poesi, kan bli lycklig eller större av ett sådant förhållande.
Men vad är det då hos Tranströmers poesi som talar med sådan kraft till världen?
Den mest instrumentella och banala förklaringen till den internationella framgången vore att bildrikedomen i hans dikt, dess raffinerat enkla och samtidigt så sinnliga sätt att arbeta med visualitet, gör den lättöversatt. Men det är naturligtvis en ofullständig förklaring.
Han förstår mitt liv, säger min arabiskspråkige poetvän, han förstår mitt liv trots att han skriver från en så avlägsen plats.
Och jag måste bara högakta den oerhörda förmågan hos Tranströmer att vara denna förbindelse mellan världarna, poesierna, över de orimliga avstånden.
Jag har ibland tänkt om Tranströmer att man måste gå med på hans bilder för att kunna läsa honom, det är villkoret; annars riskerar dikten att bli tung, otymplig, ibland nästan stötande i sin retoriska perfektion. Någonting blir självalstrande, repetitivt eller motståndslöst; figurer som tycks kunna vecklas ut och vecklas ut i det oändliga. Någonstans mellan den stilistiska briljansen och diktens orubbliga dödsmedvetande kan språket bli ointagligt, slutet mot världen i stället för öppet ända fram till den sista och utklingande raden.
Så mycket har tyckts mig bli tämjbart inuti Tranströmers dikt. Så benhård är konsekvensen i tilltalet, från debuten 1954 och framåt, att den ibland blir tryckande. Den där omisskännligt tranströmerska rösten som bara pågår och helt förbluffande överlever tiden, förblir intakt, ja, förblir så oerhört mycket sig själv.
Det tog mig sträckan att hitta fram till Sorgegondolen från 1996 för att nå in i Tranströmer, en sällsamt precis diktbok skriven efter stroken i början på nittiotalet. Sorgegondolen, ”sopgondolen”, med sitt gnistrande svarta språk, ett poetiskt tal som från bakom en vägg av vatten.
Eller ur en mask, ”en hjälm som bärs av ingen”, en ”skimrande mössa”; denna ”stora förolämpning” som ”täcker huvud och torso och knän”.
Sorgegondolen är hård dikt, den griper hårt om sin olycka. Skjuter sig förfärande nära avgrundens kant. Och får den skimrande mössan att successivt transformeras, bli till en mörk och hjälmlik tyngd som flyter genom världen. Den ”rinner förbi som ett ändlöst förortståg” eller en hotfull amöba, ett abjektalt hinder som är diktjaget själv, liksom på andra sidan om sin egen oåtkomliga röst. Gondolen är ”enkel och svart”, en flytande grav som slukar allt men också bär allt.
När jag läser om den i samlingsvolymen som nu utges av Tranströmers dikter i samband med poetens åttioårsdag kommer den hala gondolfarkosten emot mig med förnyad styrka. Och hjälmen som blir farkost förvandlas slutligen till ljus, en komet.
Det är nämligen svårt att inte läsa Sorgegondolen mot den självbiografiska Minnena ser mig från 1993, som man i detta urval valt att lägga sist. Den börjar i en reflektion över frasen ”Mitt liv”, och låter bilden av en ljusstrimma bli till bilden av en komet som blir bilden av livslinjen. Kometens ljusstarkaste del, det täta huvudet, utgörs av barndomen, medan det liv som pågår representeras av den allt tunnare och glesare svansen. Denna omkastade ljusfigur, den brinnande rörelsen in mot barndomens kärna allt längre från strimmans gradvisa utsläckelse, har ett särskilt sätt att verka mot gondolens drivande kropp, få den att intensifieras.
Sorgegondolen: ”Meteoriter! / För tunga för att vila, de kan bara sjunka och sjunka genom/ framtiden.”
Kanske blir prosan och därefter Sorgegondolens ”Osäkerhetens rike” nödvändiga för att den tranströmerska dikten ska kunna brista, förnyas, eller bara läsas om med nya ögon. Det är nämligen här den öppnar sig för mig med sin komplexa trösterikhet, med sitt svarta och exakta ljus.
Hanna Nordenhök
