Selektiv kamp för demokrati
Åsa Linderborg om väst, Libyen och den arabiska revolutionen
Det råder konsensus om Libyen. Kanske för att Sverige är på väg att bli ett Nato-land bland alla andra. Kanske för att frågan är så svår att den trotsar ett enstavigt svar.
Vi vet inte vad oppositionen vill mer än att störta Gaddafi, men det är skäl nog att önska den seger. Inget folk, ingen människa, ska leva i förtryck. Läget för den libyska oppositionen är akut och jag var därför först försiktigt positiv till FN:s
beslut om en flygförbudszon.
Jag tillhör inte de antiimperialister som menar att omvärlden aldrig får lägga sig i ett lands ”inre angelägenheter”. Det var, för att ta ett exempel, ett världshistoriskt svek av västmakterna att bara titta på när Franco krossade demokratin i Spanien. De som säger att Spanien 1936 inte är jämförbart med Libyen eftersom det var regeringen som bad om hjälp, måste förklara varför bara den som formellt sitter vid makten ska ha rätt att skrika ut sin nöd över nationsgränserna. Av samma skäl var det rätt av Kuba att stödja ANC via soldater lokaliserade i Angola. Vietnam befriade Kambodja från Pol Pot, även om man inte enbart, eller ens alls, drevs av humanitära skäl. Folkmordet i Rwanda borde inte ha varit möjligt.
Ändå kan man omöjligen bortse från att väst nu försöker störta samma diktaturer som man fram till för en månad sedan höll under armarna. Som Tariq Ali skriver i The Guardian (30 mars) stöttades Ben Ali av Sarkozy ända in i den ofrivilliga exilen. Mubaraks tortyrregim kunde fram till slutet räkna med Vita husets stöd. Saudiarabiens diktator är fortfarande Obamas kompis. Listan kan kompletteras med en svensk detalj: Carl Bildt har genom Lundin oil rejäla privatekonomiska intressen i Libyen.
Det finns en selektivitet i engagemanget för demokratin som borde tvinga till vaksamhet. I Jemen dödas regimkritiker varje dag, men det föranleder inga krav på ingripanden. Inte heller att Saudiarabiens härskare har skickat trupp till Bahrain. När Israel gjorde en bombmatta av Gaza 2008 var det ingen i FN som ville att världssamfundet skulle visa muskelmassa.
Okej då, kan man säga, västmakterna är inkonsekventa, men vi får ändå vara glada att de någon gång ingriper när det behövs. Men det finns en konsekvens i inkonsekvensen som avslöjar något viktigt om de verkliga motiven.
Hotet mot demokratirörelsen i arabvärlden kommer inte enbart från Gaddafi och de andra diktatorerna, utan även från västmakterna. Dessa har i åratal pumpat in pengar och vapen som slagit stenhårt mot varje opposition. Det är inget plötsligt tillnyktrande som gör att väst nu vill framställa sig som demokratirörelsens främsta förkämpar. Med skräckslagna ögon ser man en region ta form som inte självklart kommer att lyda order. Tänk om libyerna själva vill bestämma över sin olja? Eller saudierna!
Västmakterna vill ta kontroll över den arabiska revolutionen, etablera ett brohuvud i det oljerika Libyen, hitta bundsförvanter och försätta demokratirörelsen i tacksamhetsskuld. Lika krassa skäl har arabvärldens kvarvarande diktaturer att stödja flygförbudszonen.
Man kan invända: Ställ alla sådana argument åt sidan den här gången! Låt vara att USA och dess entourage drivs av egennyttiga motiv, men någon måste stoppa Gaddafis blodbad!
Ja, FN måste agera. Men vilka erfarenheter har vi egentligen av flygförbudszoner?
Flygförbudszonen i Bosnien 1992 förhindrade inte massakern i Srebrenica 1995. Militärt sett är verkligheten alltid mer komplicerad än den synes vara från en talarstol eller tidningsredaktion. Flygförbudszonen i Irak ledde till ett lågintensivt bombkrig i flera år, som dödade ett stort antal civila. Den upprätthölls av samma krafter som i dag ansvarar för en av de värsta tragedierna i modern tid.
Jag försöker se på Libyen utan ideologiska skygglappar, men ingen har hittills övertygat mig om att en flygförbudszon är den mest effektiva metoden – oaktat vilka ädla eller grumliga motiv som än får västmakternas bombplan att flyga över landet. Facit är ännu högst oklart.
Just därför måste man ifrågasätta om det verkligen är Jas-plan Sverige ska skicka till Libyen. Det finns metoder vi inte provat, som att blockera Libyens export av olja. Den kan med fördel även prövas på Saudiarabien – om väst nu verkligen menar allvar med sitt demokratipatos. Sydafrika, ett folk med blytung erfarenhet i sammanhanget, har erbjudit sig att medla. Att skicka Jas är ”fantasilöst”, för att citera Per Wirtén i Godmorgon världen. Eller som Aron Etzler skriver i Flamman: alternativet till bombningar måste inte vara passivitet. Natobomber dödar också människor.
I går kom rapporter om Syrien. Det jäser i Irak, det spränger i Jemen. Iran visade vägen för flera år sedan. Torgen i Teheran är inte fyllda av folk just i dag, men under ytan finns ett motstånd som kan växa till revolt. Nu väntar vi bara på Saudiarabien.
Stödet till den arabiska revolutionen – som vill göra upp med både diktatorerna och den nyliberalism som försatt hundratals miljoner människor i ak
ut fattigdom – måste för varje sann demokrat vara villkorslöst. Frågan är bara hur det bäst ska uttryckas.
