En partiledarkult som ingen annan
Åsa Linderborg: Men valprocessen har aldrig varit så demokratisk för Socialdemokraterna
Håkan Juholt är socialdemokraternas nionde partiledare. Eller åttonde, om partihistoriken får bestämma successionsordningen. Den första, Claes Tholin, avsattes nesligt och faller därför bort. Tideräkningen börjar istället med Hjalmar Branting, som – enligt den panegyrik han själv iscensatte – var "född ledare".
Socialdemokraterna har en partiledarkult som ingen annan. Partiet är dess ledare, säger rörelsehistoriken, som varit ett internt disciplinverktyg av rang. Genom att framställa ledaren som resultatet av gudomlig ordning eller åtminstone ett naturligt urval, omöjliggörs all opposition - som i alla tider kommit från vänster.
Likt Jesus steg överklassmannen Branting "ner till folket". Han var hövdingen, den stränga men rättvisa fadern som uppfostrade den otyglade massan – arbetarrörelsen var bara ett skrovligt block när Branting kom med sin mejsel. Han var en Prometeus, som stal elden från gudarna och gav den till människorna.
När Branting dog 1925 stod partiet utan ordförande i tre år innan Per Albin efter mycket fix och trix knep klubban. Trots det hävdar den högerhänta partihistoriken att Per Albin var självskriven och helgjuten redan i Brantings dödsögonblick.
Inte heller Tage Erlander var given på sin post, det var snarare hans mentor Gustaf Möller som spåddes – och ville – ta över. Enligt myten var dock Erlander utsedd av sin företrädare; Per Albin ska ha sagt till sin hustru över en nattmacka strax innan han dog 1946, att han i Erlander såg framtiden.
Olof Palme, däremot, hade ingen medtävlare. Han var Erlanders pojke i ett samarbete som Gösta Bohman skrämd liknade vid en "intellektuell homosexualitet". När Palme mördades 1986 tog Ingvar Carlsson motvilligt över, men enligt partilogiken var även han tvungen att retroaktivt dubbas av sin företrädare. Enligt legenden ska Palme i ett samtal med Sten Andersson under en nattlig flygresa över Atlanten ha sagt att Ingvar skulle ta över.
Fram till partiets hundraårsjubileum 1989 hade socialdemokratin en förmodern hjältedyrkan, men nu tystnar det. Det kromblå åttiotalet tar ut sin rätt, ingen välfärdsreform kan knytas till partiledarnas namn. Ingvar Carlsson – som förde Sverige in i EU och genomförde en omläggning av den ekonomiska politiken till att prioritera inflationsbekämpning framför full sysselsättning – brukar av liberalerna hyllas som en underskattad statsman. Men i partisjälen är Carlsson förknippad med socialdemokratins slutgiltiga resignation inför möjligheten att bygga ett annat samhälle.
Under årtionden lyckades socialdemokraterna förena historieromantik med utvecklingsoptimism, en svårslagen retorik som var möjlig så länge man faktiskt byggde landet. Sen tog nyliberalismen över taktpinnen och kvar fanns bara minnet av förr.
Efter Carlsson slutar partiet skriva historia. Ingen vill formulera kapitlet om när och varför folkhemmet gick i kras, för det vore att ta strid. Ingen har heller känt sig manad att bygga de efterkommande ledarnas monument. Göran Persson, som bufflade sig in från sidan 1996, var tvungen att själv placera sig i evolutionskedjan. Han brukar berätta om när han som barn åkte bil med föräldrarna till Harpsund, där de genom lövverket kikade på landsfadern Erlander. Osynlig fanns han i mästarens närhet redan som pilt.
Mona Sahlin försökte förgäves skaffa sig patriarkal legitimitet genom att åberopa både Palme och Carlsson. På kort tid förvandlades "världens starkaste socialdemokrati" till en aladåb i styv kuling – medlemmarna ersattes av en marknadsavdelning som gett sig fan på att inte ge upp innan man blivit ett borgerligt parti bland de andra. Att analysera sossarna under Sahlins ledning, är som att piska en död häst.
Det är många som ropat efter "ett starkt ledarskap", en fras som hämtad ur den disciplinerande partihistoriken men som lika mycket avspeglar vår tids antidemokratiska ideal. Underförstått, då som nu, är att medlemmarna/folket inte fattar att skutan ska riktas ännu mer högerut. Det är samma röster som nu gör gällande att Juholt har kuppat sig till sin post.
I själva verket har valprocessen aldrig varit så demokratisk som den här gången. Inget namn var av gudarna givet, men kandidaterna var många och sållades bort en efter en av en valberedning som hellre hade örat mot marken än mot marknaden.
Kommer nån att bygga Juholts monument? Kanske. Om socialdemokraterna återfår folkets förtroende att än en gång skriva historia.
