Bitter klasskamp
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2011-03-23
Lars Mikael Raattamaa läser Kristian Lundbergs uppföljare till ”Yarden”
Kristian Lundbergs bok Och allt skall vara kärlek börjar på två sätt. Han skriver först: ”Det är med ett svartvitt fotografi som allt börjar”. Några sidor senare skriver han: ”Och jag vet att jag nu måste tala om kärleken. Det är så det börjar.”
Fotografiet är av en pojke som sitter i ett träd. Möjligen Kristian Lundberg själv som barn. Boken igenom försöker författaren sedan övertyga pojken på bilden att ”allt kommer att bli bra”. Kärleken är en kvinna han återser efter 20 år. Lundberg beskriver kärleken som en nåd.
Det handlar om att söka ett vardagsliv, en vanlighet. Om att försöka övertyga pojken på bilden att komma ner från trädet. Om att vara tacksam för kärlekens återkomst. Man kan hitta fler sätt boken börjar på: Året på Yarden, arbetet på en biluppställningsplats i Malmö; boken med samma namn; Malmös ständiga förvandlingar; viljan att förstå arbetare och papperslösa i dag.
I själva verket börjar boken om, om och om igen. Den handlar om att börja om. På den plats där man är. I de omständigheter som föreligger. Lundberg beskriver själv berättelsen: ”Det sägs också att texten skall ha en port, en dörr som leder vidare genom svindlande gångar. En början. Ett mittparti. Nu är det inte så. Allt är i förändring. Det som verkade vara ett avslut visade sig i stället vara en ingång, och det jag trodde var ett avslut visade sig vara en platå där man för ett ögonblick kunde vila ut.” Texten är som livet – kalejdoskopisk.
Det starka i Och allt skall vara kärlek är viljan till vanlighet. Inte minst därför att författaren vågar sig ner i självömkandet. Huvudpersonen är väl medveten om det förbjudna i bitterhet, i ressentiment. Han försöker hela tiden fly undan. Men det återkommer. Smärtsamt och vackert. Ömkan återkommer inte minst i samband med stora ord som revolution och klasskamp. Lundberg skriver om timanställdas situation: ”Och hela tiden denna rädsla, denna känsla av att röra sig genom ett minerat område. Vad lärde jag mig? En sak. Klasskampen existerar. Den sker från det omvända hållet. Vi står stilla och låter oss plockas. Vi sitter tigande och låter oss böjas”. Så ser klasskampen uppifrån ut.
Det är en bok med många refränger, men den blir inte en kollektivroman. Kalejdoskopet vrids men det är samma öga som tittar. Redan innan Lundberg själv sagt att boken börjar har ett annat ackord slagits an. På försättsbladet skriver han ”Allt är kärlek, allt är att förlora sig själv”. Det är en klangfärg där det idealistiska blir en idealism, där en progressiv musik blir konservativ.
Men det är också en stämma där kärleken blir hård. ”Vad är väl en människas berättelse om hon inte har kärlek, vilken tunn klang blir det inte då, om man talar och inte kan älska?” Så lyder Kristian Lundbergs omskrivning av Korintierbrevet. Men kravet blir så konstigt. Det handlar då väldigt lite om att skapa en värld. Kärlek som blott nåd blir en besynnerlig passivitet. ”Kärleken är befriad från skuld och skam, annars hade den inte varit kärlek.” Står det också, men är inte skulden en ytterst revolutionär känsla? Kärleken blir ett förlovat land snarare är sina produktionsförhållanden. ”När jag tänker på henne tänker jag på Israel”, skriver Lundberg.
Karl Marx geni var att han sökte materialismen i det subjektiva, i verksamheten. Tillsammans kan vi skapa varandra och oss själva. Det är ett ohemult krav att fråga efter Marx när man som Lundberg skriver med kristna konnotationer, men Och allt skall vara kärlek får mig att börja tänka. Och det är ju ett gott betyg. Att tänka på ett arbete som skapar en ny värld, en kärlek som bryter rangordningens samhälle. Och på vänsterns nuvarande oförmåga att skapa sammanhang, strukturer, fester och middagar – oförmågan att bygga upp arbetsgemenskaper.
Jag börjar tänka på kalejdoskopiska platser. (I stället för rangordnade platser.) På en kalejdoskopisk värld. (I stället för en rangordnad värld som skiljer på bra och dåliga platser.) På ett kalejdoskopiskt språk. (Där experimentet och leken inte är något dåligt.) Lundberg är nära allt det men talet om offret och nåden skymmer. Jag tänker att socialismen sjunker om den slutar simma.
Lars Mikael Raattamaa
