Röda super-stjärnan
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2011-03-18
Kalle Holmqvist om en svensk biografi som inte väjer för Castros mörka sidor
Det sensationella med historien som berättas i Björn Kumms bok Fidel Castro är egentligen inte att bröderna Castro och deras rebellgrupp tog makten och störtade en USA-stödd diktator några mil söder om Miami. Det sensationella är att den kubanska revolutionen överlevt i ett halvsekel.
Låt vara att det länge var med hjälp av krediter från Sovjet, och numera är med hjälp av venezuelansk olja och tyska turister. Kuba har överlevt och därmed blivit en förebild för radikala människor över hela Latinamerika.
I dag har de USA-stödda militärjuntorna i Latinamerika fallit och demokratiska vänsterregeringar har röstats fram. Deras första utrikespolitiska åtgärd har ofta varit att upprätta diplomatiska förbindelser med Kuba. Kubas isolering har brutits tack vare den latinamerikanska demokratiseringsprocessen. Och när kubanska lärare skickas ut i alfabetiseringskampanjer för att lära fattiga bolivianer läsa så är de med och lägger grunden för ett nytt och mer demokratiskt Sydamerika. Trots att kubanerna själva har enpartisystem med starkt begränsad yttrandefrihet.
Björn Kumm döljer inte sina sympatier för den kubanska revolutionen. Men boken är inget hyllningsporträtt utan tar även upp Fidel Castros mörka sidor. Det var värst under de första åren. Björn Kumm berättar om hur Kuba förföljde kulturarbetare på 1970-talet och diskriminerade homosexuella på 1960-talet. Men det gjorde ju förstås grannländerna också.
Björn Kumm skriver mest om historien och inte så mycket om Kuba i dag. Det är synd. För samtidigt som hans bok släpps cirkulerar ett Youtube-klipp som visar hur poliser i Peru går till angrepp mot fredliga gayaktivister. Och i liberalernas favoritland Honduras mördas bögar på öppen gata.
Men på Kuba ordnas statliga Pride-parader och Fidels brorsdotter Mariela Castro reser världen runt och föreläser om varför homosexuellas rättigheter är en självklar del av den kubanska revolutionen. Att detta inte ursäktar fängslanden av oppositionella är så självklart att det inte behöver sägas. Men det är viktigt att komma ihåg att Kuba inte alltid är sämst ens när det gäller formella fri- och rättigheter. För den demokratiska vänstern i Latinamerika, även den reformistiska vänstern i Uruguay, Argentina och El Salvador, är Castros Kuba en självklar allierad. Inte på grund av landets politiska system. Utan för att Kuba har befriat sig från USA och ändå överlevt.
Fidel Castro själv kommer förstås inte att överleva länge till. Han fyller 85 år i år.
När han dör kommer han att hyllas av fattiga människor på en hel kontinent och bombhögerns ideologer i USA och Europa kommer inte att begripa någonting. För dem är Fidel Castro bara en galen diktator. Men för miljontals latinamerikaner är han en frihetshjälte.
I framtidens historieböcker kommer slutet av 1900-talet och början av 2000-talet beskrivas som den period då demokratin slutligen besegrade diktaturerna i Latinamerika. Och i den striden stod Fidel Castro trots allt på rätt sida. Trots att hans eget styre inte är särskilt demokratiskt.
Kalle Holmqvist
