Nyårsdikt av Mara Lee
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-01-01
De närmaste fyra åren, alltså
lika lång tid som vår
nyvalda
regering kommer att
sitta, ska jag ägna åt
ett forskningsprojekt med titeln ”Skrivande som förändring, skrivande som ansvar”.
Men det är
något i denna titel som
idag, den 29 september 2010, besvärar mig. Kanske för att
ansvar är ett ord som återkommer gång på gång i de riktlinjer som formulerats av det parti vars namn är
ett anagram på EGOISTERNA MEDVERKAR.
För mig är ansvar
fundamentalt för den
skrivande handlingen:
Om poesin (och litteraturen) karaktäriseras av
enorma möjligheter, vägar till
förändring samt frihet
så måste
denna frihet också medföra
förpliktelser, motkrav, en
motrörelse. Och denna
motrörelse måste utgöras av en fråga om
ansvar.
Att
”ta hand om”
det man skriver. Varje
gestaltande akt måste också kunna ta
ansvar
för de
ord, bilder, tankar som kastas ut i världen. Men det som
skrämmer mig är att
det parti vars namn är ett anagram på OMSKRIVA DEGENERERAT
steg för steg försöker göra ordet
”ansvar” till sitt, vilket på
sätt och vis smärtar mig minst lika mycket som när de marknadsliberala krafterna på slutet av åttiotalet slutligen lyckades tömma ordet
”frihet” på all politisk sprängkraft. Och är det inte
ganska märkligt – att dessa två ord – som liksom hör
samman likt dioskurerna eller symbolens två benbitar, att det är
dessa två
hörnstenar för all
konstnärlig verksamhet
som absorberas
eller varför inte
assimileras och mals ner till att
betyda ingenting av just de krafter för vilka konstnärlig verksamhet, konstnärlig frihet och konstnärligt ansvar
betyder just
ingenting.
Kanske är detta en given utgångspunkt: Att det
parti vars namn är ett anagram på MEDGE RAKT AVERSIONER
tar sig in längst in i våra språkhjärtan.
Det vore skandalöst, ja, snudd på
oetiskt att här anföra som exempel hur
2009 års nobelpristagare Herta Müller beskriver att alla totalitära stater tar språket i sin tjänst, eller hur den sublima omöjligheten i Paul Celans poesi pekar rakt in i det faktum att den är skriven på bödlarnas språk – tyska.
Ja, utan att anföra dessa exempel så
ändå –
odemokratiska
krafter
gör något
med
vårt
språk.
När ordföranden för partiet vars namn är ett anagram på
EKVATORNS EMIGRERADE
upprepar ordet ”ansvar”
har det väldigt lite gemensamt med det ansvar som
filosofen Emmanuel Levinas beskriver som utgångspunkten för den etiska subjektiviteten; nämligen mitt ansvar inför den andre, och att
det paradoxalt nog är såsom främling och alienus som människan
inte är alienerad.
För Levinas hänger ansvar ihop med Andra. Och detta att vara
mänsklig
sammanfaller med förmågan att vara öppen inför den andres radikalt
icke-begripliga alteritet.
Det är därför djupt symptomatiskt och nästan parodisk att
också hos
partiet vars namn är ett anagram på DOGMATIKER ENERVERAS
så tycks ordet
’ansvar’
skjuta i höjden
när det blir tal om
de
Andra. I deras riktlinjer står det under rubriken
’en ansvarsfull invandringspolitik’
följande:
”I vårt Sverige förs en ansvarsfull invandringspolitik.
I dagens Sverige förs en djupt oansvarig invandrings- och integrationspolitik
Den oansvariga och kravlösa svenska integrations- och invandringspolitiken
Som ett första steg mot en mer ansvarsfull och hållbar invandrings- och flyktingpolitik”
Visa ansiktet
manar etiken oss. Ansiktet är sårbarhet, utsatthet, och hela dess mening är
etisk. Orden som
ansiktet uttalar är: Du skall inte döda.
Med Levinas ord: ”Ansiktets närvaro innebär en befallning som är omöjlig att tillbakavisa, ett budord.”
Det här är början på etiken och livet.
Inte för att den andre är som jag, inte för att den andre skulle vara
reducerbar till min värld och det som
jag kan förstå – ty häri består humanismens kardinalfel – alltså
hur ni sopar bort
min
singularitet – min alteritet –
när ni säger – ni är precis som jag.
Den infantila och den
imaginära
inbillningen att alla ska förstå
varandra bara vi lär oss att
kommunicera
lite bättre
är ungefär lika
förödande
som det assimileringskrav som
partiet vars namn är ett anagram på MOTVERKADE ARIERS GEN
formulerar i sina riktlinjer, dvs
att utplåna alla
skillnader.
Alla ni som grät glädjetårar när Barack Obama vann presidentvalet
2008: det är till
er
jag vänder mig nu.
Tron på en universell förståelse är inte bara naiv utan också farlig,
ja, totalitär i sin förnuftsdyrkan.
Den kritik som formuleras mot
partiet vars namn är ett anagram på REGERA EMOT SKRIVANDE
utgår ofta från ett argument som
förespråkar pluralism, det mångkulturella samhället etc. Inget fel i det. Men
problemet är hur
man gör det –
ty argumentet för det pluralistiska samhället
formuleras näst intill alltid i termer av
berikande. I termer av
ekonomi, användning, funktion, och i termer av
nytta. (Se
exempelvis Anders Johnsons debattartikel i DN den 15 september, ”Bevara Sverige svenskt” där han räknar upp invandrare inom område efter område och vad de har tillfört Sverige).
Plötsligt har
vänstern och alla andra som tar avstånd från
det parti vars namn är ett anagram på VERKA SOM INTEGRERADE
blivit
utilitarister. För
enbart när det gäller
de andra
ställer vi oss den skamlösa frågan: Tja, vad kan vi
ha dem till?
Och en ovärdig fråga föder förstås
ovärdiga svar:
Pizza! Kebab!
Vad är de bra på? Skojsig musik!
Exotiska folkfester! Fotboll!
Vad kan de göra för oss:
Berika vårt land! Arbeta! Märker ni inte att
redan här
har något
hänt
med språket; begreppen
slirar och därmed
tankarna. När
partiet vars namn är ett anagram på EVA REGERAR DEMONISKT
hävdar att: ”den omfattande invandringen fört med sig sociala problem i form av utanförskap, gruppmotsättningar och kriminalitet, samt stora ekonomiska kostnader, som ofrånkomligen haft en negativ inverkan på svensk ekonomi”
så gör kritikerna ett kardinalfel
när de svarar
nej, de kostar inte, de berikar, efter
som de därmed upprepar exakt samma grundläggande tankefel – nämligen att
den andre är någon vars existensberättigande enbart kan mätas i termer av vad den kan ge –
och inte – som är fallet med alla andra fria individer – i termer av hennes okränkbara människovärde –
oavsett hur mycket hon kan bidra.
Det knackar på din dörr. Och plötsligt står du
ansikte mot
ansikte med den
Andre. Du kanske konstaterar en skada, ett sår, ett trauma. Granatchock eller krigsneuros. Förföljelse eller
tortyr. Du ser detta ansikte,
dess sårbarhet och
nakenhet, och du säger: Hej, vad kan du tillföra? Pizza eller
fotboll?
Det är tillspetsat, jag vet, men jag vill härmed understryka
hur långt vi kommit från Levinas beskrivning där – och
nu citerar jag litteraturvetaren
Mona Vincent – ”Jaget knäfaller inför
den Andres ansikte, inför hans/hennes radikala annorlundahet och erkänner sig som en
ansvarig, som en delaktig av
den
ontologiska skuld, vars
sista instans är en
garant för att
grymhetens och förintandets handlingar
inte
skall
upprepas.
Skulden är
minnets
skugga. Utan
skuld och utan minne kan
allt ske på
nytt. Allt kan upprepas i
skuldlöshetens och
glömskans
obefläckade landskap. Den svåra friheten är
alltså
inte
att vara
dömd till
frihet utan att vara
ansvarig för
de andras
frihet.”
Enligt riktlinjerna för
partiet vars namn är ett anagram på MOTVERKADE INRE GASER
skall de kulturyttringar befrämjas
vars syfte är att glädja, försköna och skapa gemenskap.
Fin tanke.
Det finns kulturyttringar vars främsta syfte är att glädja, försköna och skapa gemenskap,
men det finns också kulturyttringar som undersöker
vad det är
att vara en
människa.
Den brittiske filosofen Simon Critchley formulerar det
så här:
”Utan en relation till trauma, eller åtminstone en relation till
det som
fordrar, kallar, påbjuder, uppfordrar, avbryter eller besvärar
subjektet [...]
skulle det inte finnas någon etik. [...] Utan någon
relation till det som uppfordrar och utmanar subjektet, en fordran som erfars som en relation till något Gott
på ett sätt som
överskrider lustprincipen samt varje löfte om lycka, så skulle det inte
finnas
någon etik. [...] Ingen
demokrati
utan dödsdriften.”
Det finns
kulturyttringar vars främsta syfte är att glädja, försköna och skapa gemenskap.
Men det finns också kulturyttringar
som vill
ta ansvar.
Ansvar
är ett ord som fortfarande betyder
något, för mig, för många andra.
Men det är ett ord i
nöd. Som behöver hjälp. Hur?
Ska vi ställa frågan: Vad kan du göra för mig?
Nej snarare: Om vi blir berörda av
detta ords undergång, så
skulle jag vilja konstatera
två
saker: För det första: Språket är
performativt – vilket
den betydelseförskjutning av ordet ansvar som
partiet vars namn är ett anagram på REDIGERA KORVENS TEMA
med oönskad tydlighet visar.
Och för det andra:
Om språket är
performativt så
har jag
ett ansvar.
Till exempel att vägra svara när idiotin kallar, och istället formulera
egna frågor, och
egna svar genom en
konstnärlig praktik som till exempel
med en föreläsning vill visa hur
ordet
ansvar
står och
balanserar över en semantisk
avgrund.
En etik grundar sig –
i konsten, i samhället – på en relation
mellan mig och den andre.
Jag får aldrig begå
misstaget att tro att jag till fullo kan
omfatta och förstå
den andre. Lika lite som jag vet
varför
jag
är här
vet jag varför
den andre
är här. Lika lite som jag vet
vad som är meningen med
mitt liv
lika lite vet jag
vad som är meningen
med hennes.
Och lika väl som jag vet att meningen med
mig
inte är reducerbar till
den nytta som jag delger samhället,
lika omöjligt är det att
reducera henne
till ren
samhällsnytta.
Levinas insisterar på att det är just
icke-begripligheten hos den andres
annorlundahet
– den
gräns där förståelsen inte längre är ett redskap, utan bara ett hinder, att
det är
där
etiken börjar.
Men
förutsättningen för att överhuvudtaget
acceptera
denna icke-gripbarhet, den andres oändliga
alteritet – dvs det kommer antagligen aldrig att bli något samförstånd här, vi kommer aldrig att förstå varandra, du kommer aldrig att bli som jag – förutsättningen för att förmås
acceptera den andres totala
oassimilerbarhet, är
för det första
vetskapen om
din egen sårbarhet, och
för det andra: det ogripbara
beviset på att
även du
hyser en främling i dig:
Detta enda: att du
aldrig någonsin
kommer att kunna se
ditt eget ansikte.
Blicken kan omfatta nästan hela ens
kropp, händer, fötter, men
ansiktet –
Det finns ju speglar, säger du, det finns fotografier. Men någonstans
vet du, lika väl som jag, att det
inte är
samma
sak. Denna
del
som alla andra ser, och vilken de identifierar såsom
du, förblir helt dold
för dig själv.
Det är
som
främling
som människan blir
sin egen, och
det som
är
eget
hos subjektet
är dess
expropriering
genom den andre.
vi granskade meteorer
krigade som veteraner
krigade emot verserna
medge tokeriernas arv
vemodigt renare saker
egendomar svar etiker
veneriska metadroger
varigenom edra sekret
genomdrev ikeas arter
vem signerade kroater
vitarmade negrers eko
riksdagen vare emot er
dagsverken emot arier
dagsverken om eritrea
ser omedvetna krigare
ser dogmen kreativare
ser moget arkiverande
ser kadavergeometrin
rasera etik genomdrev
vitare egendomar sker
omgiven er kastrerade
genomdriva era sekter
dramatiken vore seger
emigranters ekade rov
integreras amok vrede
