Underminerade berättelser
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-19
Hanna Nordenhök läser Beata Berggren
Så här ser det ut. Jag menar så här vill jag att det ska se ut: Du har öppnat mig. Du ser in i mig. Jag är öppen. För dig är jag ett hål, en fantasi. Men vad skulle jag vara utan denna fantasi?
Så börjar Beata Berggrens debutbok på OEI editör, och kretsar i samma ögonblick in sin tematik. Det ligger något i vad man säger pekar oupphörligt mot sin egen form och tillblivelse, sin egenskap av bok, fiktion, suggestion. Öppningen av boken är alltså bokstavlig, den skriver fram sin egen händelse. Ett inte helt oväntat grepp; Berggren kommer från konsthållet och har arbetat med performance. Kanske inte så originellt heller, i uppriktighetens namn.
Men Berggrens prosa har andra kvaliteter. Man kan påstå att den arbetar poetiskt, och därmed formellt, med prosans verktyg, delvis genom sitt sätt att oavbrutet punktera sina egna förutsättningar. Det är prosan avslöjad som gest, förförelse. Underminerade berättelser, sönderfallande, ja, ibland alldeles sjövilda intriger. Och samtidigt ett försvar för sitt eget textuella mysterium; konstverket – boken, eller bilden, som också flitigt kommenteras – är aldrig någon ”nöt att knäcka”, att enkelt avkoda, domesticera. Nej, ”[v]erket är på samma gång sött och långt. Ni tycker om det, ni tycker att det är en bra idé, och ni undrar om det är jag som har gjort det. /…/ Ni vänder er om för att se vad det är som det pekar på, vad det är som finns bakom ryggen på er.”
Vad som fångar hos Berggren är kanske paradoxalt nog egentligen inte så mycket den teoretiska ramen. En referens till den schweiziske, egensinnige och sedermera schizofrena författaren Robert Walser blir i sammanhanget följdriktig. Liksom Walser skrivs Berggrens texter via ett underfundigt, drastiskt temperament som i sina bästa stunder lyckas genomskinliggöra språkets och de sociala kodernas olika normaliseringsprocesser tills de framstår som meningslösa, absurda, frånstötande. Det är ett slags poetiskt pajaseri som bär inom sig en stor, avgrundslik tomhet, för att inte säga sorg. Berggren använder sig av emblematiska scenerier där det råder en vedertagen maktordning: föräldern och barnet, läraren och eleven, kvinnan och mannen, galleristen och konstnären, det heterosexuella och det lesbiska. Den språkliga ordningen förutsätter ett våld, en inordning i ett hierarkiskt mönster. Kanske är det därför som de lakoniska dialogerna i ”Föräldrasamtal” ibland får mig att tänka på romankaraktären Ernesto i Marguerite Duras Sommarregn, barnet som vägrar att gå i skolan därför att de där kommer att lära honom saker han inte vet – och i samma stund äga honom.
Problemet med Det ligger något i vad man säger är kanske just vad texten själv säger sig eftersträva; dess vidöppenhet, som ger ett så stort rum åt läsarens eget förnimmelsematerial. Efteråt vet man inte helt vilken eller vems bok det är man har läst. Ett grundläggande villkor för all litteratur, men det visste vi ju också redan.
Hanna Nordenhök
