Visa var pengarna kommer ifrån!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-01

Petter Larsson om Alliansens vänner och dolda pengadonationer

Alliansen är inte bara garanten mot ekonomiska äventyrligheter. Den har också ledarskapet för framtiden … Den 19 september gäller det. Rösta på Alliansen!

Det kunde vi läsa helsidesannonser i Svenska Dagbladet i förra veckan. Avsändare var några som kallar sig Alliansens vänner och som beskrev sig som ”ett fristående nätverk för fortsatt alliansregering”.

En sådan annons kostar normalt 157 000 kronor. Om annonsörerna inte fått ett kompispris, har vi alltså att göra med en organisation med hyggliga resurser. Men vem som betalar får vi inte veta.

Den ideella föreningen Alliansens vänner bildades vintern 2008 av ”personer utanför den aktiva politiken”. Man säger sig vara ”helt fristående från Alliansen, de fyra partierna och från andra organisationer och institutioner”. I dag har föreningen – eller nätverket, som talesmannen Fredrik Erfelt hellre kallar den – enligt egen utsago 4 000 medlemmar, varav cirka 550 ”öppna”, det vill säga namngivna. De övriga är anonyma, ibland till och med inför föreningsstyrelsen, som bara har deras e-postadresser.

Till de ”öppna” medlemmarna räknar man en del borgerliga politiker och anställda, som Annie Johansson (C), Carl B Hamilton (Fp), Junilistans före detta partiledare Nils Lundgren, Folkpartiets webredaktör Niki Westerberg och många kommunpolitiker. Dessutom opinionsbildare som Timbros vd Maria Rankka, dess förlagschef Billy McCormac och Skånska Dagbladets ledarskribent Martina Jarminder. Dessutom påfallande mycket adel, med namn som Munck af Rosenschöld, de Geer, Staël von Holstein, von Essen och Tamm. Men naturligtvis mest mer okända sympatisörer.

Föreningens styrelse består av tre pr-proffs och en riskkapitalist. Fredrik Erfelt själv deläger och driver PR-företaget Argument, som för några år sedan lanserade ”Skolmatens vänner” tillsammans med lantbrukarnas riksförbund och som listar bland annat Folkpartiet bland sina kunder. I Argument arbetar också styrelseledamoten Magnus Kager, med ett förflutet bland annat på Sifo.

Maria Andark var tidigare informationschef för Stockholmsbörsen och har i dag samma jobb för den alternativa börsen Burgundy. Hon sitter i fem företagsstyrelser.

Jörgen Larsson var på 90-talet en småkänd it-entreprenör och är i dag delägare i ett riskkapitalbolag. Han sitter i 20 företagsstyrelser.

Tre av de fyra tillhör de sex procenten med högst förvärvsinkomst i landet, kapitalinkomster (och förluster) oräknade. Samtliga fyra sitter på fastigheter taxerade för mellan 3,4 och 6,2 miljoner i Danderyd, Södertälje och på Lidingö.

Jag berättar inte detta för att göra er upprörda. Det är inget konstigt att välsituerade personer använder sina förmågor för att främja sina politiska ideal. Och att alliansen, med det ”nya arbetarpartiet” i spetsen, har sina bästa vänner bland höginkomsttagare är ju ingen nyhet. Men de som drar igång en stor offentlig kampanj för fortsatt borgerligt styre har också förvandlat sig till offentliga personer, som medborgarna bör ha viss kunskap om för att kunna värdera budskapet. Intresset ljuger ju sällan.

Alliansens vänners verksamhet har inte mycket med de gamla folkrörelsernas kafferep, handuppräckningar och lokalmöten att göra. Den består framförallt av en hemsida, där borgerliga ministrar skriver gästkrönikor och en Facebook-liknande nätgemenskap, där medlemmarna kan diskutera. Man skickar också ut ett nyhetsbrev. Tillsammans med näringslivets tankesmedja Timbro har man gett ut en kritisk rapport om Miljöpartiet, skriven av centerpartisten Johan Folin och moderaten Andreas Vall, och arrangerat seminarier tillsammans med tidskriften Neo och nätverket Liberati.

Allt det där kostar. Pengar får man genom gåvor. Hittills är det bara privatpersoner som skänkt, inte företag eller organisationer, enligt Erfelt. Men mer berättar han inte.

Hur mycket har ni fått in?

– Det tänker jag inte säga.

Mer än en miljon?

– Det vill jag inte säga.

Du har tidigare sagt att det handlar om många mindre och ett fåtal större gåvor. Vad menas med större?

– Det vill jag inte heller gå in på.

Här finns ett problem. Val avgörs naturligtvis inte enbart av ekonomiska muskler. Men de är en viktig del. Den borgerliga segern 2006 föregicks av en enorm kraftsamling. Genom stödannonsering i partitidningen Medborgaren och genom halvhemliga insamlingsfonder med namn som Tornet, Värnet och den nystartade Rosenbadsfonden lyckade Moderaterna samla in 30 miljoner kronor extra till sin valkassa, samtidigt som Centerpartiet kunde hämta pengar ur försäljningen av centertidningarna, berättade Arbetarrörelsens Tankesmedja i en rapport förra året. Det innebar att borgerligheten totalt sett nästan kunde matcha det röd-gröna blocket i ekonomiska resurser.

Rapporten var naturligtvis en partsinlaga, med uppgiften att slå tillbaka kritiken mot LO:s stöd till Socialdemokraterna. Men jag har inte sett någon ifrågasätta siffrorna. Och säkert bidrog resurserna till valsegern.

Är det då inte bra och fritt och demokratiskt att jag som privatperson kan skänka pengar till politiska partier eller föreningar jag gillar, utan att registreras av någon myndighet?

Jovisst. Den är en del i både föreningsfriheten och valhemligheten. Men dessa demokratiska principer kolliderar med ett annat, lika legitimt, intresse: vårt gemensamma medborgarintresse av att veta vem som betalar för ett budskap, åtminstone när det börjar handla om större belopp. Annars väcks misstanken att det inte bara går att köpa inflytande över politiska beslut, utan att det dessutom kan ske i hemlighet. Utan den öppenheten riskerar vi inte bara korruption, utan också att den lika rösträtten undergrävs, eftersom de rika lättare kan påverka politiken med sina resurser än de fattiga. Vi får en medborgarrätt som heter pengar.

2004 föreslog därför en statlig utredning en lag som skulle tvinga partierna att berätta var pengarna kommer ifrån – sådana lagar finns i de flesta jämförbara länder. Men det har inte genomförts. Istället redovisar alla riksdagspartier, utom Moderaterna och Kristdemokraterna, nu frivilligt sina bidrag från organisationer och företag och bidrag från privatpersoner på över 20 000 kronor.

Men dessutom finns ju en rad sidoorganisationer, som också i praktiken bedriver valrörelse, där inte ens någon frivillig överenskommelse finns. På vänstersidan framförallt LO-förbunden. Och på högersidan organisationer som Svenskt Näringsliv, Skattebetalarnas förening, Timbro eller Den nya välfärden. Och nu Alliansens vänner. Alla bidrar de med liv och lust i kampen om våra hjärnor och hjärtan – och röster.

En frivillig redovisning är inget för Fredrik Erfelt.

– Det blir en lite annan grej. De är ju partier. De har makt. Vi är en stödförening, vi har ingen som helst formell makt. Vi har inte tänkt redovisa på det sättet, säger han.

Och med nuvarande lagstiftning tar historien slut där. Det finns ingen sätt för utomstående att ta reda på vem som betalar för att vi ska få läsa att de borgerliga partierna har ”ledarskapet för framtiden” medan de rödgröna står för ”osäkerheten”.

Petter Larsson