Newsmill årets fördummare
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-26
Ali Esbati om debattsajten som kan få Stora journalistpriset i dag
I dag kan debattsajten Newsmill belönas med Stora journalistpriset. Newsmill, som snabbt seglat upp som en dagordningssättare i svensk offentlighet, är en av tre nominerade i kategorin ”Årets förnyare”. Priset delas årligen ut av Bonnier AB. Representanter i prisnämnden kommer från olika delar av svenskt medieliv och utmärkelsen är prestigeladdad. Nomineringen är ett kollegialt erkännande.
Motiveringen till Newsmills nominering, är att ”de vitaliserar opinionsjournalistiken, bjuder in publiken och fångar upp nya frågeställningar”. Jag läser den i linje med Moderaternas självutnämning till Nya arbetarpartiet: ett hån, dock tidsriktigt.
När Newsmill ”bjuder in publiken” att kommentera blir det uppenbart vilka det är som trivs och frodas på sajten. Det är inte något köksbordssamtal i genomsnittliga svenska hem som flyttat över. Kikar man in i kommentarfälten är det som att ha hamnat på krogrundan efter ett Sverigedemokratiskt partimöte.
En tydligare bild ges av de opinionsmätningar, ”millningar”, som följer artiklarna och registreras på sajten. Newsmills läsare blir enligt egen utsago glada av gud, polisen, monarkin, hemmafrun, Israel, Vellinge – samt givetvis Sverigedemokraterna. Till de saker som får Newsmillpubliken att se rött hör islam, kollektivavtal, kvoterad föräldraförsäkring, sexköpslagen samt mänskliga rättigheter.
Det är inte särskilt uppseendeväckande att högljudda reaktionärer har funnit sig ännu en tummelplats på nätet. Det intressanta är att Newsmill sätter de ståndpunkterna i spinn – omvandlar dem till politisk dagordning. Newsmill presenterar sig som ”den första stora sajten som kombinerar redaktörsdrivet och användargenererat innehåll som sätter agendan i debatten”. Det är redaktörernas val av ämnen och urval av debattörer som sätter tonen.
Därför blir det desto mer pregnant att sajten kan få Stora journalistpriset för att den ”fångar upp nya frågeställningar”. Spekulativ invandringspanik, angrepp mot jämställdhetssträvanden och demonisering av svensk arbetsrätt är tydligen ”nya frågeställningar” som ”vitaliserar”.
Newsmills publicistiska profil är både ett uttryck för och bidrar till en politisk samhällsförskjutning. När greve Ian Wachtmeister dyker upp för att utropa främlingsfientlighet till ”det som alla tänker”, samtidigt som han slår ett slag för Berlusconi (”alldeles tydligt en trevlig och rolig person”), eller när framträdande Sverigedemokrater ges omfattande utrymme att ”diskutera” problemen med muslimer och ”våra islam-älskande politiker”, är det inte som en del av åsiktsbrytningen i det offentliga rummet. Det är ett steg mot normaliseringen av rasistiska utgångspunkter.
Den typen av ”debatt” är av en helt annan karaktär än en diskussion om skattenivån eller om hur föräldraförsäkringen ska utformas. Den högerpopulistiska ”debatten” är själva målet. Den sammantagna, suggestiva bild som framträder ur det insinuanta löspratet är i sig vad som eftersträvas. Också den som ”tar debatten” måste ge sig in i en värld där problemställningen är riggad; inträdesbiljetten är att acceptera eller upprepa de ruttna premisserna. Och det är dessa premisser som Newsmill har gett en ordentlig knuff.
Låt mig vara tydlig här. Jag vet att det inte är Newsmills redaktion som skriver artiklarna. Jag vet också att Newsmill tar in texter från olika politiska inriktningar, från höga politiker till okända skribenter. Och jag vet att folk med all rätt gillar att komma till tals. I det klaustrofobiskt trånga medierummet är behovet av alternativ skriande. Så, ingen skugga över dem som skriver.
Det råder inte heller något tvivel om att nätoffentligheten generellt ger enorma möjligheter för ett bredare demokratiskt samtal. Många av de möjligheterna tas också tillvara av bloggare som kommer med kritiska frågor och utvecklande kommentarer, av vardagsaktivister som får möjlighet att göra sina röster hörda mot politiker och byråkrater, eller av politiska företrädare som får chansen att nå folk vid sidan av mediefiltret.
Men det är knappast något spirande gräsrotstryck som skapat Newsmills redaktionella praktik. Newsmill ägs av Bonnier AB, Proventus samt grundarna PM Nilsson och Leo Lagercrantz, tidigare politisk redaktör respektive debattredaktör på Expressen. Dess inflytande flerfaldigas av ett samarbete med både Dagens Nyheter och Expressen. Projektet representerar snarare den dominerande mediemaktens likriktning och uppslukning av nätdebatten.
Dagen innan Newsmills nominering tillkännagavs hade man plockat bort en skruvad artikel på temat ”Revolutionen mot Evolutionen”, efter avslöjande om att den var fejk. Lite senare tog man bort ännu en artikel; ett angrepp på den antirasistiska tidskriften Expo, signerad nazisten Björn Björkqvist. Detta har föranlett en ny policy. Nu ska endast ”skribenter som har privata eller professionella erfarenheter” publiceras – som i inlägget ”Därför kastade jag frisbeen på Skogsturken”.
Det är oklart vad det kommer att betyda för sajtens framtid. Men det är inte någon allmän utvidgning av det offentliga rummet som hittills är det bestående resultatet av Newsmills sensationslystna opinionsproduktion. Det är i stället en cynisk och tendentiös brutalisering av debatten. Frågan är om den trendkänsliga mediejuryn ska uppfatta det som ”förnyelse”.
Ali Esbati