Hon rör sig över gränserna
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-10-09
Hanna Hallgren om en årets Nobelpristagare
"Förnedring, vad kan man annars kalla det, när man känner sig barfota i hela kroppen. Ja, vad ska man göra när man inte kan uttrycka något med ord, när det bästa ordet är det sämsta."
Tankarna skär genom huvudpersonen i den tysk-rumänska författaren Herta Müllers roman Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv (2007) i samband med ännu ett förhör hos säkerhetspolisen i Ceausescus Rumänien.
Det finns en rädsla. Det finns ett våld. Det finns en förnedring.
I romaner och lyriska essäer, som i Hjärtdjur (1996) och Kungen bugar och dödar (2005), har Müller gestaltat hur diktaturens övervakningssystem – dess terror – bokstavligen deformerar människors psyken och kroppar. Karaktärerna i hennes böcker har stansats ur en tillvaro präglad av hot och angiveri. De går aldrig säkra. De vänder sig om. Andas tyst och kommer hem till nedsläckta lägenheter i vilka okända personer flyttat på föremål och avsiktligt lämnat spår.
Men det är inte allt.
Både vardagsmänniskorna (de som anger varandra) och säkerhetspolisens hot- och övervakningsverksamhet står under ständig uppsikt av diktatorn, denne kung som också titulerar sig "Folkets mest älskade son". Varje morgon möter befolkningen hans falkögda porträtt i tidningen. I Redan då var räven jägare (1994) försöker lärarinnan Adina täcka över hans ansikte med sina händer:
"Pannlocken glänser. Den ser varje dag ut över landet. Ramen runt diktatorns bild i tidningen är varje dag lika stor som halva bordet. Under pannlocken är ansiktet lika stort som Adinas båda händer, när hon lägger dem bredvid varandra med handflatorna nedåt, tittar rakt fram i tomheten och sväljer sin egen andedräkt. / Det svarta i diktatorns öga är som Adinas tumnagel, när tummen böjer sig utan att gripa efter något. Det svarta i ögonen ser varje dag från tidningen ut över landet."
Herta Müller är verksam i många olika genrer. Utöver romaner och essäer har hon också skrivit noveller och poesi. En viktig ingång till Müllers författarskap är att det kan betraktas som, i bästa mening, genreöverskridande.
I böcker som Kungen bugar och dödar och den på tyska i år utkomna Atemschaukel ("Andningsgunga") blandar hon, med en fingerfärdighet lika våldsam som böckernas teman, essäns och skönlitteraturens stilistiker.
Utöver sina estetiskt hårt skruvade gestaltningar av Rumäniens diktatur har Müller också arbetat med annat biografiskt material.
I sina två första böcker, Flackland (1985) och Människan är en stor fasan på jorden (1987) skapar hon ett gråkyligt och sinnligt landsbygdslandskap som erinrar om hennes barndomstrakt i det tysktalande minoritetsområdet Banatet i sydvästra Rumänien.
Till Müllers egen biografiska berättelse hör att hon 1987, som politisk flykting, kom att lämna Rumänien för Västtyskland. Romanen Resande på ett ben (1991) arbetar med att klä erfarenheter av exil i språkdräkt. Irene, dess huvudperson, reflekterar över hur flykten från diktaturlandet till Västberlin förvandlat henne. Hur hon nu trevar efter den mest grundläggande förståelse av tillvaron:
"I det andra landet, sade Irene, förstod jag vad det var som tog kål på människorna. Orsakerna var så uppenbara. Det gjorde ont att se orsakerna. Och här, sade Irene. Jag vet att det finns orsaker, men jag kan inte se dem. Det gör ont att dagligen inte kunna se orsakerna."
Herta Müllers litterära produktion räknas till den så kallade "vittneslitteraturen". Den som handlar om att vittna om förtryck, utrotning, terror – att tala, som idéhistorikern Michel Foucault har uttryckt det – för historiens undanträngda röster.
Men det viktigaste med hennes texter är vare sig deras biografiska inslag eller basering på fakta.
Det avgörande är att Müller förmår skapa sanning just genom språkliga och stilistiska gestaltningar. Att hon får sin språkvärld att framstå som sann i sin grymhet och skönhet.
Att hennes brokiga, vindlande och vittförgrenande historieskrivningar verkar hårt genom läsarens kropp. Att Müller förmår förmedla kunskap som berör både huvud, hjärta och hand.
Hanna Hallgren
