Från bok till blogg – och tillbaka

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-06-27

INGA-LINA LINDQVIST följer sju författare på nätet under ett år

Bokmässan 2007, seminariet Författaren som varumärke: Jag lyssnar intensivt på marknadsföringsbulldozrarna Camilla Läckberg, Denise Rudberg och Mari Jungstedt. Klottrar ner i anteckningsboken: Vilka är mina kärnvärden? Blogg? Hur ska det gå till??

När jag kommer hem från Göteborg blundar jag och sätter igång. Det må bära eller brista. Jag bloggar på.

Först nu, ett knappt år och en roman senare, har jag tid att lyfta blicken och se mig omkring. Jag är sannerligen inte den enda författaren i Sverige som bloggar. Andra har gjort det under en längre tid, mer målmedvetet och långt mer spännande än jag. Bloggandet är spritt längs hela den svenska litterära näringskedjan.

Jag ger mig ut i cyberrymden och bloggfrossar.

Frågorna anfaller: kan man läsa en blogg som man läser en roman? Är det rimligt för en författare att först arbeta som en bäver med att formulera sig för att sedan på sin dyrbara fritid ägna sig åt – att formulera sig? Hur mycket restprodukter ryms det i ett författarskap? Kan det rentav hända att bloggen råkar bli bättre än böckerna? Och finns det något roligt i skvallerväg bakom kulisserna?

Efter att ha toksurfat på tiotals bloggar bestämmer jag mig för att gå lite mer metodiskt tillväga för att få svar på mina frågor. Jag backar ett år och läser från maj 2007 till maj 2008. Marcus Birro och Malte Persson. Johanna Nilsson och Bodil Malmsten. Andreas Roman och Camilla Läckberg och Peter Englund.

”Alla skriver som de andas”, sjöng den ryske poeten Bulat Okudzjava och slog fast ett samband mellan det privata och det konstnärliga. Man kanske kan låtsas en liten stund, men inte i längden, på samma sätt som man inte kan dra in magen i all oändlighet.

Huvudpersonen i Peter Englunds blogg är en medelålders man som skriver och läser, reser och skriver. Påfallande ofta rotar han i lådor, går igenom gamla foton, brev och kassettband. Han är inte historiker för inte. Minne som fenomen upptar hans tankar. Första december bestämmer han sig för att inte längre skriva om snöns historia. Istället ska han skriva om första världskriget. Han njuter av rutiner, vill inte ha förändring. Har ätit samma sorts soppa i flera år. Arbetar alltid mellan samma klockslag. Fast bilden av författaren som en eftertänksam eremit bryts av det livliga umgänget med dem som lämnar kommentarerna på bloggen.

Här noterar jag den största skillnaden mellan en blogg och en dagbok (som ju är en litterär genre med anor) – nämligen kommentarfunktionen. Runt varje författare som bloggar bildas snabbt ett kärngäng. Läsare, beundrare och hatare – alla speglar de på något sätt författaren. I en traditionell roman hade de blivit bipersoner som karakteriserar hjälten eller hjältinnan, ger relief åt deras handlingar.

På Englunds blogg fylkas reflekterande belästa intellektuella. Diskussionerna håller hög nivå och är en fröjd att läsa. Hela bloggen är välformulerad och välavvägd. Englund skriver bra, allt är publiceringsbart, skulle kunna bli en novell, en artikel, ett avsnitt i en essäbok. Och ändå hamnar texterna på bloggen – varför? Vad är det som fattas dem? Eller väntar de bara på sin tur?

Är författarbloggen ett laboratorium, ett växthus?

Bodil Malmsten publicerar ju helt frankt sin blogg i bokform. Kom och hälsa på mig om tusen år: mars 2006 - april 2007 (Modernista). Visserligen är bloggen bearbetad, tuktad, men återvinningen är genomförd. Naturligtvis är det förnuftigt och ekonomiskt att göra som Malmsten gör; inget spill i hennes författarskap, allt tas tillvara.

Malte Perssons blogg är däremot rik på sådant som blivit över. Ibland liknar den ett rum för grovsopor i ett välbärgat område men oftast fungerar den som en kompakt kultursida med bra litteraturbevakning. Jag imponeras av författarens encyklopediska överflöd och står ut med det något manierade språket. Men måste poeter alltid bråka med varandra? Birro hackar på Persson, Perssons kompisar hackar på Birro.

Mohammad Omar anklagar Persson för att ljuga: denne har inte alls sålt alla sina böcker på Nässjö poesifestival, en låg kvar på bordet. Jag påminns på ett brutalt sätt om varför jag slutade som poet; det var en outhärdlig värld. Påhopp, intriger, svartsjukt bevakande av obefintliga revir. Det spelar ingen roll om jag läser om den ryska silveråldern eller om den svenska språkmaterialismen: samma oginhet där som här.

Författarbloggarna bildar emellanåt en metaroman, som när Persson skriver om festen på Nedre Manilla. Där berättar han om sin nya roman för Englund som omnämner mötet på sin blogg. Scenen är laddad, dubbel. Vad handlar detta om? Fyllesnack eller något stort på gång?

Jag läser vidare.

Vårens poesidebatt tar på huvudpersonens krafter och han drar sig framåt hösten undan i ett neutralt flöde av boktips och konsumentupplysning om det egna författarskapet. Men så väljs Johan Staël von Holstein in i Kulturrådet och bråken tar fart igen, med verbala komockor till höger och vänster.

I mars lämnar huvudpersonen plötsligt ifrån sig ett romanmanus. Det dyker upp som ett deus ex machina och jag känner mig snuvad på konfekten: vart tog skrivprocessen vägen? Våndorna? I april avslöjar han detaljer om romanen och då förstår jag också varför han pratade med Englund om den – det var en historisk roman!

Jag slungas tillbaka till poesidebatten från helvetet när jag börjar läsa Marcus Birros blogg. Återigen är det maj 2007 och fjädrarna ryker. Birro förespråkar ”känsla” och ”äkthet” framför ”form”. Birro anklagar Malte Persson för att vara kultursidornas gullgosse, Malte slår ifrån sig. Birro kämpar som ett djur för att behålla sin plats på nedre botten. Det är lite fascinerande hur svenska kulturdivor hela tiden avsvär sig makt.

Makt är fult – underläge är fetisch.

Birro verkar vara fixerad vid författarrollen, att diskutera den, att dissekera den. Förhållandet mellan Författaren och Folket står i centrum på ett sätt jag känner igen från ryskt artonhundratal.

Birros blogg är den i särklass mest kommenterade och dess främsta syfte är publikkontakt. Inläggen är litterära därför att Birro bär med sig sitt språk överallt. Poesins Ikea, på något sätt. Birro har gjort för poesin vad Kamprad har gjort för heminredning. Bloggen kan läsas som dikt, dikten kan läggas ut på bloggen. Det är raka puckar hela vägen. Birro engagerar sig i de nya sjukskrivningsreglerna – Författaren ställer sig i Folkets tjänst och bloggen fylls av ”de förnedrade och de kränkta”, för att citera Dostojevskij. Ingenstans har jag mött så mycket oartikulerad smärta som i kommentarerna på Birros blogg. Jo, kanske när jag lyssnar på mobilsamtal på tunnelbanan: utagerande och känslofullt, högljutt och dramatiskt, men vad händer på andra sidan luren?

Parallellt med kampen mot finkultur och Försäkringskassan pågår en annan kamp: för möjligheten att bli förälder. Bloggen slutar den 31 maj med att Marcus och Jonna ska på fertilitetsbehandling. Birro skriver om sina dödfödda barn och sin pappalängtan så att änglarna gråter.

Andreas Romans författarblogg har på bokhora.se utnämnts till Sveriges roligaste.

Med all rätt.

Historien om de tre korvarna som huvudpersonen köper på en julmarknad och sedan inleder en relation med är våldsamt rolig, liksom följetongen om öronmaneterna, samtalen med Gud och den psykedeliska skildringen av hur Roman signerar böcker med Johan Theorin.

Det enda jag inte förstår är vart allt det roliga tar vägen när Roman ska skriva böcker? Hans senaste roman Mörkrädd är en för all del effektivt berättad skräckis, men stilistiskt når den ju inte bloggen ens till fotknölarna.

Även Camilla Läckbergs blogg är ett exempel på text som överträffar materialet i författarens böcker. Jag har aldrig lyckats ta mig igenom klyschornas skog i Läckbergs deckare, men bloggen slukar jag med tindrande ögon. Den är en klockren kärleksroman. Huvudpersonen lever i harmoniskt äktenskap och har två barn. Kärleken tar slut och paret, som förblir goda vänner, måste gå skilda vägar. Kvinnan går helt upp i sin karriär, när passionen slår ner som en blixt. Den snygga polismannen har funnits där länge, men först nu ser hon honom med nya ögon. Rekordsnabbt förlovar de sig och flyttar ihop. Hur ska det gå? Kommer de att leva lyckliga i alla sina dagar?

Det är vackert som solglitter på havsvågorna och som promotion är det genialt.

Camilla Läckbergs förment privata bloggflöde är naturligtvis inget annat än en hårt kontrollerad marknadsföringskanal.

Det gäller egentligen alla författarbloggar, inklusive min egen. Författare är människor med ett maniskt kontrollbehov, det tillhör yrkesskadorna, liksom dåliga ryggar. Ju mer jag läser desto säkrare blir jag på min sak. Inget privat, i betydelse okontrollerat, sipprar någonsin igenom på författarbloggarna. Alla sprickorna är tätade, det är proffs som har varit i farten.

Bara en författare utgör undantaget. Det är Johanna Nilsson.

Hade jag inte vetat att det är en professionell författare som skrivit bloggen hade jag inte kunnat gissa det – huvudpersonen är verkligen hudlös. Inte beräknande, inte formulerande. Jag hade trott att det är en tjej som drömmer om att få skriva. Föreställer sig hur det skulle vara. Provar ut lite olika roller. Lägger inte märke till att hon i själva verket debuterat för länge sedan, är etablerad och framgångsrik.

Jag har alltid varit fascinerad av Nilssons författarskap. Hon har ju blivit skälld för att vara en kvinnlig Björn Ranelid, och fått uppskattning av samma skäl.

Hennes konstruerade romanfigurer, nu senast i SOS från mänskligheten, har retat mig. När jag läser bloggen drabbas jag av en plötslig insikt om att de är helt och hållet levande för sin författare. Hon bryr sig. Hon tror på dem. Skriver ner vad de säger. Märker inte att de är mytomaner hela bunten. Och insikten är min, författaren har inte manipulerat mig, inte planterat den i mig. Det är stort.

Tusentals sidor författarbloggar – vad har jag lärt mig?

Att mina kollegor är så framgångsrika och så älskade av sina läsare, öser ur så rika källor av begåvning och kunskap, har så engagerade redaktörer och agenter och träffar varandra på så härliga mingel att jag efter att ha läst färdigt vill skjuta mig en kula för pannan.

Min nya bok som ska komma ut i höst fyller mig bara med ångest. Det enda jag ser i den är språkfelen. Inga signeringar är bokade, inga tv-program har bjudit in mig och jag har inte ens någon att nätverka med.

Att jag sedan får bre ut mig på Aftonbladets kultursida är ju inte mitt fel.

Innan jag stänger av min dator är det bara en sak jag längtar efter – litterärt sett. Att författarbloggarna byter läsare med varandra. Att de trasiga och såriga från Birros blogg tränger sig in på Läckbergs puttenuttiga och skriker ut sin ångest där. Att unga flickor skriver till Englund om hans ”härliga ord och tankar”, medan professorer formulerar långa tunga inlägg med citat av Montesquieu på Johanna Nilssons blogg. Det hade varit revolution.

PS. Det gick bra för Marcus och Jonna på fertilitetskliniken, jag håller tummarna. Maltes roman heter Edelcrantz förbindelser och kommer ut i augusti i år. Johanna ska åka till Paris i september och skriva.

Bodils Sista boken från Finistère kommer ut i augusti. Andreas roman Mörkrädd ska bli film. Camilla lägger ner sin blogg på måndag.

Peters bok om första världskriget heter Krigets skönhet och sorg och kommer i november i år. Min bok heter Drottningflickan och kommer i september.

Inga-Lina Lindqvist