Litteratur som lever under hot

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-08-06

Hanna Hallgren och Athena Farrokhzad spanar in litteraturscenen i Phnom Penh

Trots att det fortfarande är morgon är hettan tryckande i Kambodjas huvudstad Phnom Penh. Men inne på The Buddhist Institute där vi har samlats för att diskutera litteratur är luften sval och behaglig, nästan vilsam mot huden. Fler stolar bärs in; lokalen fylls snabbt av studenter, lärare, munkar och författare. Alla vet att det bland åhörarna också finns en regeringsrepresentant, någon som genom sin blotta närvaro inskränker vad som är möjligt att säga i rummet.

Att seminariet anordnas av Nou Hach Literary Association skänker det en oppositionell dimension. Föreningen utgör nämligen ett kritiskt alternativ till det regeringsvänliga författarförbundet. Ambitionen är att genom skrivarkurser och tävlingar modernisera den kambodjanska litteraturen. Medlemmarna står också bakom landets enda litterära tidskrift, Nou Hach Literary Journal.

Trots att Kambodja officiellt är en demokrati vittnar turerna kring poesifestivalen vi medverkar i om något annat. Det verkar omöjligt att få tillstånd för våra uppläsningar. Arrangörernas timslånga samtal med diverse regeringstjänstemän är fruktlösa, till slut krävs det ett möte med utbildningsministern själv för att få programmet godkänt. Ändå blir en punkt plötsligt inställd. När vi kommer till kulturbyn i staden Siem Riep, ett slags kambodjanskt Skansen, vill ingen kännas vid kvällens planerade uppläsning, trots att förberedelserna har pågått i flera veckor.

Vi får aldrig reda på varför. Men att Nou Hachs grundare Kho Tararith tillsammans med Anna Mattsson står som arrangör för Norden möter Mekong utgör förmodligen skäl nog. Förra sommaren mottog han dödshot efter att ha kritiserat den kambodjanska regeringen på författarkonferensen Waltic. Att författare och journalister hotas och mördas är inte ovanligt. De som ändå vill lyfta politiska frågor gör det i allegorins eller fabelns form, förklarar Tararith. Symbolerna hämtas gärna från Kambodjas kulturarv, inte minst från buddhismen, den största religionen i landet.

Att få Nou Hachs tidskrift utgiven är enligt Tararith ett komplicerat företag: ”Det går inte att lita på tryckerierna, det händer att de ändrar i innehållet. Att publicera är riskfyllt för båda parter eftersom våra texter ofta är regimkritiska. Det saknas också pengar, utan bidrag från vänner i USA skulle vi inte kunna trycka alls.” De tidskriftsnummer som trots allt kommer ut når inte någon stor läsekrets. Kambodjas befolkning är fattig och ett exemplar kostar lika mycket som veckolönen för en byggnadsarbetare. Infrastrukturen för litteratur är närmast obefintlig här; det finns inga förlag som sköter publicering och distribution av böcker. ”De författare som har råd publicerar helt enkelt sina verk på egen hand”, berättar Tararith.

Kambodjas samtidslitteratur präglas också av en särskilt grym omständighet: frånvaron av flera författargenerationer.

Det märks tydligt när vi ser oss omkring på The Buddhist Institute. De flesta deltagare är unga, födda på 70- och 80-talen. Bland de äldre har i stort sett ingen tillbringat sitt 70-tal i Kambodja. Nästan alla intellektuella försvann under röda khmerernas blodiga styre, många drevs i exil och de som stannade mördades eller dog av svält. Under vår månadslånga vistelse träffar vi bara ett par författare som överlevde inne i landet.

En av dem är Pal Vannarirak. Hon minns tiden i Demokratiska Kampuchea. När Pol Pot kom till makten var hon tjugo år och hade redan skrivit sin första bok: ”Om jag hade berättat för röda khmererna att jag var författare skulle jag inte ha suttit här i dag. Jag känner bara till några kollegor som överlevde, de flesta böcker gick också förlorade.” På Nou Hachs kontor träffar vi prosaisten Keo Chanbo. Hon bor numera i USA, men besöker ofta sitt gamla hemland. Innan hon lyckades fly satt hon i fängelse i Battambang: ”Röda khmererna utsatte mig för tortyr. Under tiden i cellen skrev jag med naglarna på väggen. Jag var tvungen att få ut det på något sätt.”

Litteratur som motståndshandling har en lång tradition i Kambodja. Under kolonialtiden, från 1800-talets mitt fram till självständigheten 1953, var de buddhistiska pagoderna en fristad för författare. Dit sträckte sig inte fransmännens kontroll, och munkarna bjöd motstånd mot deras ambition att ersätta khmeralfabetet med latinsk skrift.

Pagoderna är fortfarande ett starkt litteraturfäste och många av dagens författare är munkar. Kambodjanerna verkar uppskatta deras poesi, på våra läsningar är det alltid munkarna som river ner längst applåder. Deras traditionella och moraliskt uppfordrande dikter har samtidigt något språkligt lekfullt över sig, något som tycks peka ut ur ordningen.

I festivalens turnébuss diskuterar vi vad som kännetecknar modern litteratur. För författarna kring Nou Hach verkar det skilja sig åt beroende på om vi pratar om poesi eller prosa.

Moderna kambodjanska romaner och noveller kännetecknas av en ny berättarstruktur, vardagligt språk och andra formmässiga förändringar.

Men de som vill förändra poesin behåller den traditionella formen och förlägger istället det moderna till dikternas teman.

Poesiarvet utgörs av över femtio versmått och ännu fler recitationsformer. Vissa författare upplever dess regelverk som alltför trångt. Pal Vannarirak skrev tidigare poesi (på svenska finns samlingen Månen i Kambodja), men har nästan helt övergått till att skriva romaner: ”Att ägna sig åt versmått och symbolspråk känns otympligt när man som jag vill skildra samhällsproblem.”

Poeten Yin Louth, aktiv i Nou Hach, tillbringade Pol Pot-åren i amerikansk exil. Idag är han en av de främsta förebilderna för den unga generationen. I en av sina mest berömda dikter väver Louth samman marxistisk teori med referenser till den gamla khmerkulturens steninskrifter. Resultaten blir en skoningslös kritik av Europas skuld till röda khmerernas övergrepp:

The alien Communist root has grown / To oppression and prison, fruited to starvation, / Deliberate rending of Khmer from Khmer, / The murder of millions. / This is no root of carved stone / Grown out of the epochs of Khmer history: / This is Europe’s opiate root bearing poison fruit, Addictive fruit for all Khmer.

Under vår vistelse kommer vi också i kontakt med dem som moderniserar sin dikt till både form och innehåll. Ett exempel är den rappande poeten Mam Sonando. Efter att han i radio framförde en dikt där premiärministern Hun Sen refereras till som tjuv blev han kallad till domstol.

För även om lagen om yttrandefrihet i teorin gäller i Kambodja riskerar den som tar sig friheter att anklagas för förtal. Sonando dömdes för ärekränkning och fick tillbringa tre månader i fängelse.

På The Buddhist Institute reciterar en ung man poesi på traditionellt vis. Dikten är ursprungligen skriven på isländska och författaren sitter själv i publiken. Hon hade bett om att översättningen skulle få behålla originalets obundna och moderna form. Kanske för att illustrera hur poetiska traditioner kan skilja sig från varandra. Men den unge mannen insisterade på att överföra dikten till ett klassiskt kambodjanskt versmått. Tillsammans med författaren har han sedan valt ut en passande recitationsform.

Recitationen är ett uttryck som nästan gränsar till sång i Kambodja. Nu sjunger han dikten, som handlar om tango och rytm, genom en sång som är stark och vibrerande. Det är ett annat slags tango; en annan rytm. Något har formats om, överförts till något annat.

Utan att vi riktigt förstår hur överskrider dikten gränsen för vad som är möjligt att säga i rummet.

Athena Farrokhzad Hanna Hallgren