Västerländska "toleransen" är bara hyckleri

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-04-23

Det handlar om makt

Poeten Mohamed Omar kommer ut som en radikal islamist som stöttar Hamas och kultur-Sverige är i chock. Irans president säger att Israel är en rasistisk stat och västvärldens ledare lämnar salen i protest. Jag delar nog inte så många av vare sig Omars eller Ahmadinejads åsikter, men just nu har jag lättare att förlika mig med dem än med de självhögtidliga motreaktionerna.

Det som förenar fallet Omar och fallet Ahmadinejad är att de synliggör det hycklande och imperialistiska i en viss typ av västerländsk ”tolerans”. Ett nyckelord är ”dialog” – det dök till exempel upp i Elisabeth Hjorths kritiska kommentar om Omar i Expressen (22 april). Ett annat ”förståelse” – som Carina Rydberg vurmade för i Aftonbladet (21 april). Fina ord, bra grejer. Fast bra för vem? Dialog på vems villkor?

Omar ”borde ägna sin tid åt att verka för större förståelse av Islam – i stället för tvärtom” skriver Rydberg. Som om Omar var muslim inte för att han hyser en viss tro, utan för att göra sig förstådd och bli klappad på huvudet på svenska kultursidor, eller för att promota den palestinska saken i Sverige. Och som om den saken tjänades bäst genom att dess företrädare anpassar sin hållning till en svensk mysliberalistisk sturmarkhumanism. Dessvärre är Rydbergs imperialistiska hållning, dold bakom en fasad av Palestinasympati, paradigmatisk. När västländerna tågar ut ur konferenssalen i Genève är logiken densamma: nu ska vi ha en dialog om rasism. Så här ska ni säga. Och om ni säger si har vi bestämt i förväg att vi går ut. Dis is wått vi in Swiden kål tolerans. Dialåg.

Istället är det naturligtvis makt det handlar om. Vi vill så gärna förstå – så länge ni anpassar er till vår förment neutrala hållning och våra geopolitiska intressen. Därmed blir det i alla fall tydligt vad denna västerländska vilja till dialog och förståelse egentligen handlar om: ceremonier, retorik, gester, självbekräftelse. ”Iransk valrörelse” var Carl Bildts korta förklaring till Ahmadinejads tal. Problemet är att den förklaringen funkar bättre åt andra hållet: protestmarkeringens mottagare var knappast Iran utan de egna ländernas väljare och opinionsbildare. När Rasmus Landström (21 april) beskriver hur han ”stålsätter” sig inför mötet med den tidigare så fine och moderate Omar kan man mot den bakgrunden fråga sig vad han är så rädd för. Mötet med den Andre? Eller att konfrontera sitt eget hyckleri?

Anders Johansson