Rosing & Gynning - kvinnor med klass

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-06-07

ÅSA LINDERBORG om varför två före detta Big Brother-deltagare behandlas så olika

Linda Rosing och Carolina Gynning blev kända när de knullade i dokusåpan Big Brother. De har opererat brösten till dubbel D-kupa, vikt ut sig, festat hårt, missbrukat kokain, haft ätstörningar och levt i manipulativa kärleksrelationer. Där slutar också likheterna. Medan Rosing fördöms och förpassas, slåss tv-kanalerna om Gynning med miljonkontrakt.

Kanske beror det på att båda kvinnorna har klass.

”Alla sa hela tiden att jag aldrig skulle lyckas med något i livet”, inleder Linda Rosing sin självbiografi Den nakna sanningen, skriven tillsammans med Daniel Nyhlén (Big Bok 2006). ”Det har aldrig varit någon som har trott på mig”, säger hon i en intervju för Expressen (31 mars -06).

Linda växte upp i olika småhålor utanför Västerås. Pappa kör plogbil för kommunen, mamma jobbar på Systembolaget. Semestrarna firar de i husvagn, pålägg äter de bara på helgerna. Linda är sämst i klassen, går konsumtion på gymnasiet, linjen för den som ska bli ”matlagningstant”. Hon hänger med killar som kör Volvo 240 med plyschklädsel och tärningar i backspegeln. Hon röker på och drömmer sig bort med Elloskatalogen. Hon ”vill ta revansch”.

Linda Rosing är tjugo när hon får sitt första barn, snart får hon ett till med en ny man, som hon också lämnar. Kärnfamiljslivet är för instängt, hon vill ut. Barnen döps till de tidstypiska lågstatusnamnen Melissa och Kevin. På en Söka-jobb-kurs i Västerås träffar hon en annan arbetssökande som öppnar dörren till Slitz. Först jobbar hon åt Slitz som krogvärdinna i Visby (hon förvånas över att man kan betala med svenska pengar på Gotland), sen gör hon sitt första utvik för tidningen. Efter det följer Big Brother 2003. När hon som första dokusåpadeltagare har samlag i tv, under ett täcke, blir reaktionerna mycket starka. Det anses särskilt opassande att en tvåbarnsmor har sex i tv. Att Micke också är förälder anses inte lika graverande.

När Linda Rosing var barn drömde hon om att bli berömd. När Carolina Gynning var barn visste hon att hon skulle bli berömd. Frågan var bara för vad.

Carolina Gynning är född i rikemansområdet Fals-terbo. Mamma är konstnär, pappa äger modebutiker. Hon är inte särskilt framstående i plugget, på gymnasiets estetiska linje röker hon på och tar extacy. Hon gör mindre modelljobb i Milano och bor av och till i Paris. Hon viker ut sig och dejtar män som ger henne boende, kokain och kontakter. Ett tag lever hon med en hallick från Östeuropa. Men mest av allt partar hon loss i exklusiva miljöer med obegränsade resurser. Hon skriver in sig på Sorbonne men skippar prestigeuniversitetet för Big Brother 2004. Där har hon samlag i tv och vinner hela tävlingen.

Efter Big Brother åker Linda Rosing ut på en ett år lång barturné, arrangerad av den skandalöse Michael Brinkenstjärna. Hon förlorar kontakten med sin dotter och träffar sonen alltmer sporadiskt. Carolina Gynning går ut ur huset med föresatsen att bli ”en business woman”. Hon har upptäckt att hon är ”konstnär” och gör några tavlor som hennes mamma ser till blir utställda på galleri. Hon har målat ”feministiska motiv” – sig själv i akryl. Hon recenseras inte på riktigt men får här och var dåliga eller ljumma omdömen, vilka i intervjuer förvandlas till att hon gjort ”en formidabel succé”.

Carolina Gynning är inte alls som Linda Rosing, konstaterade journalisterna direkt, hon har nämligen ”en solid bakgrund”. Linda saknar dörrmatta, men Carolina, ja, hon är ”en härlig vild tjej”. Tidningarna skriver att Linda är ”trashig” men Carolina ”en busig tjej som vågar göra det hon känner för”. Rosing är ”ett bimbo” men Gynning ”både glamorös och seriös”. Eller som Bingo Rimér formulerar det: ”Linda Rosing är en skandalblondin från Västerås, men Carolina Gynning är en jetset-blondin nyss hemkommen från Rivieran.”

Rimércitatet är taget ur Gynnings självbiografi Ego girl, skriven tillsammans med Ingrid Carlqvist (Prisma 2005). Nästa naturliga steg i utvikningsbranschen är nämligen att blotta sig med memoarer. Året efter kom Rosing med Den nakna sanningen. Gynning anser att Rosings bok är ”pinsam”, men böckerna är på många sätt lika varandra.

Båda författarna hoppas med sina berättelser kunna ”stötta unga tjejer” och varna dem för kändisskapet – det är en utseendefixerad sjuk värld av knark och svinaktiga karlar. Båda bokomslagen går i grått, svart och chockrosa. Gynning kramar om sina bröst, Rosing sitter naken men visar egentligen ingenting. Gynning skrattar spjuveraktigt. Rosing tittar allvarligt in i kameran: Ta mig på allvar, tycks hon vilja säga. Här ligger en del av hemligheten: Carolina Gynning är rolig, det är inte Linda Rosing. När Gynning känner sig illa behandlad tröstar hon sig med smågodis och en videofilm, sen går livet vidare. Så enkelt är det inte för Rosing.

Det karaktärsdrag som främst skiljer dem åt är också den helt avgörande klassmarkören: självförtroendet. Jag vann ”folkets kärlek”, säger Gynning om sin seger i Big Brother. Hon ser sig som ”en förebild för unga tjejer” och kallar sig själv ”snygg, rolig, tuff, smart, kul, självständig och cool”. Rosing beskriver sig som ”en vanlig tjej från landet” men de ord som återkommer är att hon ofta känner sig ”billig, äcklig och utnyttjad”. Så skulle aldrig Gynning prata om sig själv. Hon vet sitt värde. Känner sig utvald. Förmer. Hon vet att hon har ett skyddsnät i sin klass, att hon klarar sig. Att hon är någon.

Våren 2005 hade den feministiska tidskriften Bang Linda Rosing på framsidan till ett nummer där olika skribenter undersökte henne ur ett genusperspektiv. Hon fick 5 000 kronor för bilden men fick inte komma till tals. Så ville Bang tjäna pengar på en människa de inte ens ansåg värd att prata med. Det kändes ”lite konstigt”, sa Rosing. Att Carolina Gynning skulle ställa upp på något liknande är en omöjlig tanke.

Alla bröstopererade kvinnor <7b>kommer till en punkt där de vill bli sedda för något mer än sin barm. Linda Rosing startade Unika partiet. Så hoppades hon med sin subjektiva erfarenhet kunna ”förändra samhället”. Partiprogrammet var varken genomtänkt eller detaljerat men huvudbudskapet var tydligt: man ville ”kämpa mot alla skeva skönhetsideal”. Andra frågor handlade om hur skolan och de sociala myndigheterna skulle kunna förebygga arbetslöshet, kriminalitet och skuldfällor. Mediernas svar kan sammanfattas med: Håll pattarna utanför politiken!

Carolina Gynning fortsatte i stället sitt unika party på Stureplan. I höst ska hon och Aftonbladets Alex Schulman ge ut Privat – mejlkorrespondens. Det är en box på tio böcker med mejl de skickat till varandra. Gynnings mamma, som numera även är förlagsredaktör, fick se några av breven och tyckte att de var så enastående att alla människor borde få läsa dem. Gynning ska även ge ut erotiska noveller, Gynningkologi.

Mediernas skilda behandling av Linda Rosing och Carolina Gynning handlar inte bara om klass och kontakter. Det handlar också, som Gynning själv konstaterar, att vara ”streetsmart”. Vid precis rätt tidpunkt tar hon ut silikonet – på nätbloggarna funderar man över om hon verkligen avlägsnade allt, brösten är fortfarande ”misstänkt stora” – och låter plåta sig som en konstinstallation. Fotografen Elisabeth Ohlsson Wallin vill att tankarna ska gå till ”kvinnliga helgonbilder” och Gynning säger att hon kanske ska auktionera ut silikonet till förmån för offren i Rwanda. I medierna beröms hon för att visa prov på gott omdöme.

Även om inte alla gillar Carolina Gynning – de flesta vet inte vem hon är – är det många som förtjusas mer än förfasas över hennes leverne. När hon partajar händer det att möblemanget kastas i poolen. Vid ett tillfälle hade hon ”riktigt rått sex” så ena bröstet sprack. Överklassdekadens. Charm.

Det är omöjligt att prata om Linda Rosing utan att moralisera, uppfostra, skälla ut, komma med goda råd, ge uppsträckningar. På henne projicerar klassresenären sin största rädsla: att ta sig upp och sen falla ner handlöst på den andra sidan. Men framför allt är hon en symbol för det man varit rädd för i alla tider: den hotfulla underklassen. Den vars sexualitet måste kontrolleras så att inte de dåliga generna sprids vidare och degenererar hela folkstammen. Rosing har två barn hon inte orkar eller får ta hand om och längtar efter ett tredje. Inget är mer stigmatiserande för en kvinna. Förr hände det att kvinnor ur underklassen sattes på spinnhuset eller tvångssteriliserades, anklagade för skörlevnad. I?dag sker den offentliga repressionen i form av löpsedlar.

Samtidigt som TV 4 och Kanal 5 konkurrerade om Gynning, skrev Rosing kontrakt med en porrfilmsagent. Hon säger att hon måste försörja sina barn. ”Varför gör du detta, Linda?” frågar Aftonbladets kolumnist Maria Wollin med stora vita bokstäver mot svart bakgrund på tidningens förstasida (1 juni). ”Linda, dina barn vill inte ha dina porrpengar.” Ingen minns att Carolina Gynning poserat barbröstad på porrfilmsomslag. 2004 sade hon till Expressen att hon inte hade ”några gränser när det gäller nakenscener, bara det är seriös film”. Gärna ”grova sexscener” men hon vill ”absolut inte göra porr” (14 nov -04).

Den hårfina skillnaden mellan att vara en slampa och en vamp kan kanske förklaras med varifrån kvinnan kommer. Inte alltid men ofta är det klassursprunget som avgör hur man tar för sig i de offentliga sammanhangen. Och hur man blir behandlad.

Mer om Gynning & Rosing:

Åsa Linderborg