Tove och plikten

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-06-03

PETTER LINDGREN om TOVE JANSSON – ORD, BILD, LIV av Boel Westin

I slutet på åttiotalet brukade jag ibland sitta och hänga på en av bänkarna utanför Stockholms universitet. En gång, minns jag, stod där vid bänken också en påfallande elegant, ja snygg, äldre dam i päls. Det var Tove Jansson. Hon tände en cigarett.

Jag tror att jag sa något om vädret (blåsigt), man vill ju inte verka alltför angelägen när man träffar en så (och ibland nästan förnumstigt) integritetsivrande författare som Tove Jansson.

Antagligen rörde det sig om en paus under disputationen av Boel Westins muminavhandling Familjen i dalen som kom ut 1988 (Bonniers). Några år senare var Tove Jansson död, en av mitt livs idoler och kanske den författare som påverkat mig mest på djupet av alla. Synd. Ett tack kunde man ju ha kostat på sig.

Naturligtvis är det glädjande för ett fan när Boel Westin nu återkommer med Tove Jansson – Ord, bild, liv, den första stora biografin om Jansson och en riktig tegelsten (597 sidor), baserad på författarens brev, dagböcker och anteckningar. Och naturligtvis finns här mycket att läsa just om Tove Janssons redan väldokumenterade vånda inför alla sorter av offentlig närgångenhet (inkluderande handsvettiga litteraturstudenter). Westin har dock, säkert beroende på att hon som enda forskare har haft fri tillgång till Janssons privata arkiv, mer än väl lyckats komplettera bilden av den skygga världskändisen. Det vi möter är framför allt en blott alltför pliktmedveten och ansvarstyngd författare, fylld av dåligt samvete inför den egna arbetslusten likväl som inför de uppdrag som hänger samman med berömmelsen.

Redan i Janssons barndom fanns konflikten mellan lust och plikt inskriven, visar Westin. I barndomshemmet på Lotsgatan i Helsingfors sågs konsten som helig, men i det visserligen harmoniska äktenskapet mellan föräldrarna och konstnärerna Viktor Jansson och Signe Hammarsten var det Signe som tog ansvaret för ekonomin och fick slita för brödfödan, bland annat som tidnings-illustratör.

Själv skulle dottern senare komma att gnagas av oro över den hårt arbetande modern, liksom av skuldkänslor för att hon i ett försök att bevara den ömtåliga lusten till arbetet drog sig allt längre ut i den finska skärgården, bort från hemmet. Medan muminerna erövrade världen kunde deras frustrerade författare ofta ses stå ute på skä

ret Klovharun och vräka stenbumlingar i sjön, ett sätt att avreagera sig på som Jansson lärt sig av livskamraten och förebilden till muminböckernas Too-Ticki, Tuulikki Pietilä.

”
Man måste skynda sig medan man har lust Att även lusten (”det vete fan vart den har tagit vägen”) till måleriet försvann efterhand var kanske det som plågade Jansson mest, eftersom hennes yrkesmässiga identitet främst vilade i måleriet. Det var som målare (och illustratör) hon försörjde sig i början, och under krigsåren idkade hon ofta byteshandel med sina dukar. Ett självporträtt blev fyrtio säckar torv till uppvärmning av ateljén, och även tandläkaren och tobakshandlaren begåvades med janssonÌ´2;sk konst, berättar Westin.

Under kriget arbetade Jansson också som illustratör åt Garm, en svenskspråkig borgerlig skämttidskrift som gärna häcklade Hitler och Stalin. Det var ingen ofarlig verksamhet, och en av Janssons ”hitlar”, det vill säga en av hennes Hitlerkarikatyrer, renderade nästan åtal ”för förolämpande av främmande, vänskapligt sinnad makts överhuvud”.

Det var under dessa tidiga år i karriären som Jansson först prövade sig fram på ”spöksidan”, som hon skriver, det vill säga i den lesbiska sexualiteten. Regissören Vivica Bandler var en av de första kärlekarna, och deras relation kodades också in i muminboken Trollkarlens hatt (1948), i de oskiljaktiga figurerna Tofslan (Tove) och Vifslan (Viveca) som släpar omkring på en gigantisk rubin i en kappsäck. Hotet mot deras kärlek har väl sin starkaste bild i Mårran.

Också figuren Mymlan får sitt namn förklarat. Att ”mymla” innebar i Janssons kamratkrets att knulla runt.

Ja, Westin har mycket att berätta och man läser gärna, eftersom hon trots mängden av pikanta detaljer som de ovan sällan tappar kursen, vilket är en bedrift i en bok av det här formatet. Det är kampen för att återerövra arbetslusten som är huvudmotivet, en kamp som kanske får sin finaste illustration av Jansson själv, i Pappan och havet (1965), den näst sista muminboken. Som i den scen där muminpappan, efter att familjen bärgat en planklast, omedelbart sätter i gång att bygga av plankorna. ”Jag vet att trä krymper när det torkar”, säger han. ”Men gör det något om det blir springor i kökshyllorna?” Mamman svarar: ”Inte det minsta. Spika på du bara, man måste skynda sig medan man har lust.”

Biografi

Petter Lindgren