Magisk skönhet
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-07
LENNART BROMANDER ser Wagners Parsifal
När regissören Yannis Houvardas och scenografen Lars-Åke Thessman sammanstrålar i en uppsättning händer märkvärdiga ting.
Så skedde förra gången på Göteborgsoperan i Strauss Die frau ohne schatten, och så sker också nu i Wagners Parsifal.
I första akten befinner vi oss vid ett badhus, och scenen domineras av höga gråa väggar av karg skönhet, och när vi träder in i badhuset (gralstemplet) förskjuts väggarna så att vi tycks hamna i något slags eschersk labyrint. Gral är inte ett kärl eller annat lysande föremål utan den lidande Amfortas stigma. Han kämpar emot kravet på att gralen ska avtäckas, faller gång på gång men reser sig till slut, intensivt belyst, och blodet flödar ur hans sida (Parsifal övertar på slutet hans stigma).
Scenen är motbjudande men fylld av både skönhet, fasa och mystik. Den lånar sig inte till intellektuell teckentydning men det är en visualisering av Wagners musik med stark intensitet.
Andra akten, Klingsors värld, behärskas av en oval istäckt damm, och här utspelar sig en illusionernas lek med skuggor, spegelbilder, halvgenomskinliga väggar, riddare och blomsterflickor.
Klingsor, den elegante Krister St.Hill, har visserligen väl mycket av en simpel trollkarl över sig, men hela scenen är fylld av magisk skönhet.
Parsifal är en opera, så fylld av ambivalenser och tvetydigheter att all symbolik knappast blir tolkningsbar. Houvardas föredrar därför klokt nog att skapa scener och bilder rakt ur musiken, vilket leder till ofta gåtfulla men mycket suggestiva scenlösningar. Det är en teknik som för tankarna till den legendariska Ruth Berghaus visionära regier. Shao-Chia Lü ger partituret en mild kammarmusikalisk genomlysning, tonläget är genomgående dämpat.
Även kören formulerar sig finstilt, och Houvardas har svetsat ihop sångarensemblen till en stark enhet. Vokalt klarast lyser Annalena Perssons Kundry med bett, intensitet och strålkraft i stämman. Mats Almgrens Gurnemanz har en mörk och mild klang, som ger lyftning åt hela gestalten, som inte alls bara blir en knarrig berättargubbe. Mats Persson gör Amfortas med starkt utspel, medan Jan Kyhles Parsifal hade behövt mer glans och kraft.
Opera
Lennart Bromander
