Flickors längtan

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-05-25

MARIA BERGOM LARSSON läser hästböcker: Något mycket större än ni någonsin kan tro

När jag var runt 10 tillbringade jag en stor del av min fritid i Råcksta stall. När jag kör förbi Vattenfalls avskräckande koloss där en gång det vackra stallet låg kan jag fortfarande känna hästdoften i näsan. När min syster slungades i väggen av en skenande hingst slutade jag rida.

Men min äldsta dotter var inte mer än sju då hon på darrande ben och med magvärk gick in i stallet till Trösslas ponnyläger. Och nu är nioåriga Hannah, mitt barnbarn, lika lidelsefullt engagerad av hästvärlden. Och där stallet slutar tar hästboken och fantasin över.

Hästsporten har det unika att den lever sitt eget liv i fantasin. Flickor inte bara rider utan älskar också att läsa om ridning. Jag tror inte att ishockeyfans läser romaner om sin älsklingssport. Hästsporten är unik i att den präglar hundratusentals flickors bild av världen mellan 7 och 16.

Hästsportens genomslag i media ger inte intryck av att det rör sig om en massidrott. Jag blev själv förvånad när jag läste att Svenska ridsportförbundet är Sveriges näst största idrottsförbund bara överträffat av fotbollen. Det har tre gånger så många medlemmar som Ishockeyförbundet till exempel. Ridsporten är den största flick- och kvinnoidrotten där en halv miljon rider regelbundet.

Det kan inte förvåna någon att dessa siffror döljer en annan sanning, nämligen att den överväldigande majoriteten av de mer än 200 000 medlemmarna är flickor och att det är en förklaring till att den är så osynlig i offentligheten.

I kulturen är hästboken lika marginaliserad. När barn- och ungdomsböcker recenseras lyser hästboken med sin frånvaro. Hästboken hör inte till det som skrivs om på kultursidorna. Ändå kommer B. Wahlströms populära serie om Klara av Pia Hagmar ut i en sammanlagd upplaga på 300 000 ex!

B. Wahlströms förlag har sedan Ponnyklubben startades 1963 med 45 000 medlemmar varit ledande inom branschen. 1985 lades den ner. Men genren lever vidare och håller på att förändras. Mer prestigefyllda förlag som Bonnier Carlsen har gjort en inbrytning i Wahlströms monopol med böckerna om Sigge av Lin Hallberg & Margareta Nordqvist. Det är i varje fall ett tecken på att här finns pengar att hämta. Att bokmässan i höst kommer att ha ett seminarium om hästböcker är också ett säkert tecken på ett genombrott i finkulturen.

Också litteraturvetenskapen har börjat uppmärksamma hästgenren. I Barnboken 2006:1 finns en studie över hästbokens utveckling av Susanna Hedenborg, från Den svarta hingsten till Klara, färdiga, gå. Stallbackskultur i hästboken under andra hälften av 1900-talet.

Böckerna om Den svarta hingsten från 1941 var länge inkarnationen av den klassiska hästboken med en pojkhjälte, Alec Ramsey, och hans möte med den otämjda fullblodshingsten Svarten. Äventyr, dramatik och en pojke som mognar till man i kamp med det vilda, är konceptet. Avståndet till dagens svenska hästböcker kunde inte vara större. Rid- och galoppsporten var från början starkt militariserad och därmed en maskulin värld där utrymmet för kvinnor och barn var starkt begränsat. Utvecklingen har gått åt motsatt håll, idag är både verklighetens stallkultur och hästboken en entydigt kvinnlig värld. Den manliga ridläraren som står med långpiskan mitt i volten och ryter åt skrämda småflickor tillhör historien. Stallet har demokratiserats och feminiserats och hästboken har blivit en flickbok.

Böckerna om Klara av Pia Hagmar toppar Wahlströms lista. Serien börjar när Klara är 12 år och skildrar Klaras liv påfallande realistiskt. Engelska och amerikanska hästböckers överklassmiljöer har ersatts av det svenska folkhemmet: förort, skilsmässa, en frånvarande pappa och lördagsmys framför tv:n. Miljön är svenskt nittiotal, mamman nyskild, pappan omgift och väntar nytt barn, mamman arbetslös, men får jobb i en annan stad. Klara måste flytta och är ledsen. Ännu finns hästen bara som en dröm. Grälen mellan föräldrarna plågar Klara, hon längtar efter sin pappa som ständigt sviker.

I Klara, färdiga, gå från 1999 flyttar Klara till Hallondalen, mamma som är journalist får ett jobb och den frånskilda Lasse kommer in i bilden. Huset som de delar med Lasse ligger på landet och har ett uthus som, förstår man, kan göras om till stall.

Klara drömmer om att börja rida, men drömmen liknar inte verkligheten och Klara är rädd. Men genom att mammans gamla hästintresse väcks till liv får hon hjälp att komma över sin rädsla genom deras gemensamma ridturer. Ett tydligt genusperspektiv – den gamla flickrädslan ska bemästras, Klara ska lära sig att ta makten över hästen och visa vem som bestämmer!

Så småningom kommer ponnyn Star in i bilden, en liten ful och envis häst som förstås blir Klaras ögonsten. Vad är det som lockar? ”När jag blundade kunde jag känna lukten av varm häst i näsan och mjuk hästpäls mot handflatorna.” Genom berättelsens jagform skapas närhet, doften av varm häst i näsan kan vilken hästflicka som helst känna igen.

Dessutom flyttar Lasses dotter Lisa till sin pappa, också hon får en egen häst och tillsammans lagar de det förfallna uthuset där de inrättar sitt stall. Efter ytterligare några volymer har Lasse och mamma blivit ett par och Klara och Lisa har fått en ny familj. Lasse är som sig bör i folkhemmets jämlika familj en baddare på att laga mat medan mamma bränner vid fiskpinnarna.

Nu kan serien tuffa på femton böcker framåt med ridturer med Lisa, hopptävlingar och konflikter med bästisen Anna i skolan som ofta sviker, tills Klara växer ur ponnyn Star och köper en ny häst i den senaste boken Klara och hemligheten.

Klara har börjat i åttan och har en pojkvän. Men fortfarande är det hästen och ridningen som står i centrum. Hästen ger värme och tröst i utsatta situationer, men också styrka och lust till frihet och utmaningar. När Klara ensam galopperar i full fart genom skogen känner hon Stars muskler arbeta genom jeansen. ”Hans värme och kraft blir till min.” Klara och hästen smälter samman och av den rädda flickan har något nytt uppstått, en orädd hästgudinna! En kentaurflicka. Begreppet är hämtat ur den första genomlysningen av hästvärlden ur ett feministiskt perspektiv som kom 2000 Över alla hinder: en civilisationshistoria av Anne Hedén, Moa Matthis och Ulrika Milles.

I Klaraböckerna får killarna en försiktig plats i stallet, men kommer aldrig att inta en ledande position. Stallet är Lisas och Klaras revir. Världen med killar lockar inte Klara, när Jonte kommer in i bilden blir det framför allt som kompis. När Anna sviker för andra bästisar som hon kan låsa in sig på skolans toalett med för att jämföra nagellack känner hon sig främmande. Men hon har sin nya häst Indra.

Frågan om killarnas plats i stallet är inte okomplicerad vilket problematiseras av Moa Matthis: Stallet är ”en asyl från en omvärld som lätt glömmer bort att man finns bara för att man inte skriker högst och slåss”, skriver hon. ”Jag minns inte när det skedde, men en dag upptäckte jag att pojkarnas närvaro tycktes begränsa min rörelsefrihet, ju större plats de tog, desto mindre plats tog flickorna. En förödande dialektik som stallet åtminstone delvis förskonade en från. Flickor vakar visserligen med hökblick över andra flickors iakttagande av könskoderna, men stallets krav på fysisk och intellektuell styrka satte en del av de där koderna ur spel.”

I B. Wahlströms andra serie om Stall Silverlyckan av Carola Haglund och Diane Karlström som kommit ut i sex böcker, ges pojkarna en helt annan plats. Och lösningarna på hästflickornas problem kommer regelmässigt från killarna.

Farväl, Rufus berör ett svårt och känsligt ämne, egentligen med stort allvar. Benitas häst Rufus är sjuk och måste avlivas och det är Benita som måste fatta det svåra beslutet. Hon kämpar in i det sista för att han ska bli frisk, men Rufus blir bara sämre och lider.

Tankar på skilsmässa och död är något som upptar mycket av en tonårings känslovärld. Därför är det desto viktigare hur ungdomsböcker hanterar det.

Benita vakar hos sin häst hela sista natten. Bästa vännen Fanny söker upp henne och vakar med henne i boxen. ”Fanny satt där, tyst och som en varm vänskaplig skugga, och bara lät henne gråta. Det var skönt att ha en sådan vän. Fanny förstod, hon skulle finnas där, även när Rufus var borta.”

Sorgen är inget som bagatelliseras av författarna, Benita ligger till sängs i två veckor. Och hon vill absolut inte skaffa en ny häst trots föräldrarnas övertalningsförsök. Lösningen kommer istället från Kian. Genom honom förstår hon att det inte är ett svek att komma ut ur sorgen och tänka på andra hästar än Rufus: ”Man kan aldrig byta ut en vän mot en annan, bara skaffa nya vänner”, säger Kian. Låter klokt! Men tycks inte gälla den trofasta vännen Jenny som försvann som genom en fallucka efter natten i boxen. Trösten över död och skilsmässa kommer från Kian som får rollen som mentor. Lösningen känns könskodad och förväntad.

Stall Silverlyckan är till skillnad från Klaraserien som helhet mer problemorienterad och vänder sig till äldre flickor. Upp i sadeln igen! handlar om Tanja som blir avkastad från Komet under en kvällsritt i oväder och bryter benet. Hon kan inte bearbeta händelsen, som återkommer i nattens mardrömmar, utan vill göra sig av med sin häst och överge ridningen. Genom kamraterna hittar hon en lösning och kommer över rädslan. Allt är frid och fröjd och Tanjas sorger dränks ganska förväntat i Jons kyss på sista sidan.

Till de yngre flickorna vänder sig Pia Hagmars fyra Flisanböcker som kommit ut som B. Wahlströms Lättlästböcker. Den senaste kom i vår och heter Över alla hinder. Flisan heter egentligen Felicia och har en pappa från Costa Rica. Precis som i Siggeböckerna lättas den glesa texten upp av teckningar, allt för lättlästhetens skull.

Flisan har en osynlig låtsashäst, Manolito, som hon gör allt för att dölja för sina klasskamrater. Men för bästa vännen Siri vågar hon till sist berätta, för Siri har en egen låtsashund. Men Över alla hinder handlar också om den elaka Rebecka som försöker manövrera ut Flisan och Siri från stallet. Triumfen blir desto större då Flisan inför Rebeckas hatiska blick klarar att hoppa för första gången. Rebecka demoniseras och porträttet av henne är målat helt i svart.

Liksom skolan har stallvärlden sin grymhet och sin mobbning. Pia Hagmars bild av mobbaren i stallet har inga försonande drag och man kan fundera över om en ung läsare får hjälp att lösa sina konflikter av en så torftig psykologi.

Vad är det som fascinerar i hästböckerna? Jag är ingen egentlig återvändare som författarna till Över alla hinder, deras lidelse för hästkulturen drivs av att de som vuxna återvänt till ridsporten efter ett långt uppehåll, återupplever tonårens passion och utifrån ett vuxet perspektiv skriver sin civilisationshistoria. De är ute efter den djupare betydelsen av hästen och hästgenrens undertext av symboler och myter.

Detta är inget som den moderna svenska hästboken ger många ledtrådar till. Men kanske finns ändå drivkraften bakom flickornas lidelsefulla intresse att söka i djupare källor än det egna stallet.

I keltisk mytologi finns Epona, Stoet, som bestämde över liv och död. Jorden symboliseras i denna myt inte av en födande urmoder utan av ett rörligt, nyckfullt och otämjt sto. Hästen representerar den feminina principen knuten till jorden, tjuren den manliga med hemvist i himlen. Demeter, den grekiska fruktbarhetsgudinnan, gestaltas ibland som ett sto, hon är den beskyddande modern. Inom hinduismen kallar man jorden ibland för det stora stoet.

Den som läst Jonathan Swifts satir Gullivers resor (1726) kan inte undgå att göra en jämförelse med den sista resans utopiska vision av de ädla hästarnas rike, Houyhnhnmernas land där rättvisa och förnuft råder och där människorna, lastbara, djuriska och brutala, hålls inom inhägnat område som en lägre kast.

Kanske kan flickornas passionerade hästintresse dölja en utopisk längtan efter att få fortsätta att leva ännu en tid utanför den hotfulla manliga värld där det feminina är identiskt med underordning och sexualisering istället för med makt, skönhet och styrka?

Maria Bergom Larsson