Min farsa korvgubben

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-12-24

- och några tankar kring statyn dom gjorde

Jag undrar om han fryser därute i kylan, farsan? Jag står därinne i vår gamla korvkiosk och ser ut mot honom där han står ute på torget.

Det regnar lite och vattnet rinner ner i nacken på honom. Han måste vara genomfrusen. Han står där så orörlig och ser upp mot tingshuset till. Lika rak i ryggen som alltid men kanske lite kantig.

- Det var fan så illa dom behandla Ingvar, säger man och skakar på huvena och ser ner i marken. Sen säger man nåt om att det var på tiden eller att det inte var mer än rätt att Ingvar fick den där statyn. Att dom äntligen gjorde nåt.

"Dom", det där lilla neutrala ordet som kan innehålla så mycket förakt och ilska. Dom däruppe"

Det var ju klart som korvspad att de slängde upp en staty av honom.

Jag menar, att nog måste dom ha märkt en viss turbulens däruppe i maktens korridorer. Från dom långt nedanför.

När någon genom kraften och tron på den lilla människans rätt, om inte skakar om, men ändå får golvet att skälva lite under kultur- och maktelit, måste man ju däruppe ha undrat vafan som håller på att hända därnere.

Den där dan när dom avtäcker statyn står brorsan och jag inne i kiosken och vi kan inte se mycket utom att det är byst med folk och alla är j-gt uppåt och det är en fin känsla på nåt vis och man tänker att hoppas farsan och morsan kan se det här uppifrån sin himmel.

Men nu står han åter så ensam ute i regnet och han är tjugoåtta år gammal och året är 1948 han har samma rock på sig som han hade då och han har ingen aning om vad som komma skall. Han fryser och det är inte en själ ute och handlar korv och han har inte råd att bli sjuk och han tänker att han ställer nog sjutton in kärran för kvällen och knallar hem till morsan och mig och vi är inte fler, för lillbrorsan är inte född än.

Många år senare, en natt när vi sitter i den gamla duetten efter ett sent kvällspass vill han prata lite.

- För vissa är man inte värd nånting alls, är man korvgubbe så är man verkligen på botten.

Men jag svarar inte och vi sitter länge tysta i den gamla bilen.

Men för väldigt många betydde han väldigt mycket.

Och hela torget framför statyn är fullt och man håller väl tal om den lille mannen med det stora hjärtat och brorsan och jag kan inte höra nåt men jag tror att ingen säger ett ord om striden mot McDonalds. Striden som sargade Ingvar till både kropp och själ och gjorde hans sista år tunga.

Tre månader före sin första stroke får Ingvar bekräftelse på hur liten man är mot kapitalet om man vågat påstå sig orättvist behandlad och är fräck nog att be om rent spel i en tingsrätt. Ingvar blöder näsblod till och från under tingsförhandlingarna och är mycket trött.

Men så står statyn nu där, som ett tack för allt från de små och för några som ett bedövningspiller, för något man kanske gjorde, men inte borde ha gjort då, för några år sen, då Ingvar var trängd av McDonalds och kämpade för sin överlevnad och man tänker på den där hamburgaren man valde att ta på McDonalds istället för hos Ingvar, för man fick den ju för en parkeringsbiljett och man fick se åt annat håll när man gick förbi Ingvars kiosk. Visserligen hade man fått krilla hos Ingvar när fan man ville men efter två meter svänger man ju in på Macen och man känner sig ju lite larvig när man tänker på hur Ingvar alltid ställt upp för allt och alla, men va fan hamburgaren är ju nästan gratis och snart är det i alla fall slut med Ingvar, för vem kan väl stå emot en sån koloss som jänkarna och vad fan gör det då? menar jag"

Men farsan kom igenom och sen när han är död så vägrar folk att glömma honom. Han blir än mer kult än han redan var under sin livstid och det hålls två, tre föredrag om Ingvar och sista gången är en torsdagskväll och folk ger fan i Rederiet och Skytteholmsskolans matsal är fylld till sista plats.

Men visst, mitt eget samvete känns även det lite solkigt, särskilt från tiden i folkplugget. Då och då begärde fröken Silje eller magister Back in nåt formulär som skulle vara, stod det, fullständigt ifyllt med målsmans underskrift och yrke" korvhandlare, korvförsäljare, korvgubbe.

Jag hade gett mitt huvud för en farsa som varit bilmekaniker, rörmokare, lagerarbetare eller busschaufför.

Och dessa Golgatavandringar, från pulpeten fram till katedern, med ett tunt papper som vägde ingenting, men med en underskrift som vägde ton. Korvhandlarens son. Dessutom hade ju farsan brottats i Djurgårn. Bara en sån sak. I det svartaste av AIK-land.

Och jag blev retad, men inte alltför ofta, ty jag hade ett hett humör som tändes med en kort stubin och jag hade ett gott minne för plågoandar.

Och ändå så älskade jag honom, för hans styrka, hans humor, hans godhet och alla hans vänner och för att jag alltid fick den lilla slant som blev över när jag sprang till tobaksaffärn och köpte kvällstidningarna åt honom.

Så en sen vintereftermiddag när jag kommer från plugget så är det nåt som inte stämmer. Farsan ska snart ner till kiosken. Vi är ensamma. Han sitter vid köksbordet och bläddrar i tidningen och jag känner att det ligger nåt svårt i luften. Nånting svårt att uttala. Nåt han vill säga, men där finns en tröskel.

- Jo du, Gert. Han ser mig snabbt i ögonen och vänder sen blicken ner i tidningen utan att läsa och fortsätter.

- Den dan när man börjar skämmas för sina föräldrar... ja, jag vet inte... hos oss hade vi inte alltid mat därhemma...

Jag känner tårarna komma, men ingen jävel ska få se mig böla och det rycker till i min trettonåriga kropp och jag rusar ut ur den lilla ettan vi bor i, där på fjärde våningen, nerför trapporna ut på bakgården till cykelstallet och jag vet att där får jag vara ifred och jag stannar länge fastän farsan ropar från fönstret och snart måste han till kiosken och morsan är på syjunta med tant Margit och tant Wahlborg och lillbrorsan är med och när farsan gått går jag upp och jag har nyckeln runt halsen och jag går in och jag vet precis hur Judas Iskariot en gång kände sig.

Och det är alldeles tyst därinne och på bordet ligger farsans tidning. Och jag ser ut genom fönstret och i ett fönster i kåken mittemot sitter Jönssons jänta och petar bortskämt i maten. Hon har en brorsa som är tre år äldre än jag och en gång trycker han en skiftnyckel i mitt bröst.

Sen står farsan där i kiosken, år ut och år in. Han jobbar dag och natt. Kommer hem på eftermiddagen och jag köper tidningarna åt honom. Han läser dem, lyssnar på nyheterna och så går han på jobb igen.

Alla tycker om honom. Han är glad, social, han sjunger och är full av upptåg och bus och han har alltid huvet fyllt av anekdoter och historier och han kan konsten att berätta dem. Han är en av de drivande krafterna i Stockholms korvhandlareförening.

Det är nu jag inser att farsan är allmän egendom, att vi i familjen inte har nån ensamrätt.

Och under femtiotalet står han där med kiosken i ett slags ingenmansland. Han står inte i Huvudsta, inte i Råsunda och inte i Hagalund utan han står där med sin lilla kiosk som först är vit och sen brun på Solnavägen just innan den svänger av till vänster och byter namn till Stockholmsvägen. Och han glider på nåt vis en bit över den vanliga byträtan mellan de olika stadsdelarna och han är alltid bussig. Om det fattas ett par spänn, så vad gör det? Och för dem som hamnat på livets skuggsida fanns det alltid käk.

Det är en oskuldens tid och man bygger ett folkhem och Ingemar Johansson vinner VM-titeln i tungviktsboxning och farsan och jag sitter där på berget utanför Södertälje i den tidiga sommarmorgonen och farsan har en transistor i knäet och morsan och lillbrorsan ligger inne i den lilla gula träkåken och trynar. Men farsan och jag och Ingemar är ett och inget kan skilja oss åt.

Och när det är fest nån gång sjunger farsan Ruben Nilsson och käringarna suckar och menar att nog skulle han ha varit ämnad för nåt annat...

Sen blir farsans kompis Olle sjuk i polio och han är ofta där hos Olle och de andra som bara ligger där förlamade och har tråkigt i sina sängar. Farsan ordnar fester och utflykter och tar genom en kupp in Olle, som ligger i sin säng med syrgas, på Hovet till en hockeymatch. Farsan är den förste som tar in så gravt rörelsehindrade på Hovet men Olle har lirat allsvensk bandy i Råsunda och farsan tänker att det vore väl fan om inte grabben kunde få se en hockeymatch då och då. Sen gör han likadant på Fotbollsstadion.

Farsan har bara stängt på juldagen och då är han på sjukhusen med sin sång och sina korvar och artister han känner men på julaftons kväll tar vi hem folk som han vet annars skulle sitta ensamma. Ibland får vi hem ett fyllo och morsan är orolig men farsan menar att inte kan den stackarn sitta ensam och allt går vägen och efteråt är finporslinet fortfarande helt och käringen på andra sidan farstun har inte märkt nåt.

Jag går ut ur kiosken, ut till farsan och mörkret sänker sig över honom där han står så stilla på sin sockel och han ser fortfarande upp mot tingshuset. Det har slutat regna och jag skulle ha velat visa honom den där artikeln i Jyllandsposten, Danmarks största dagstidning, där man beskriver honom som folkhjälten som gjorde samhället lyckligare. Och som drev McDonalds bort från stan. Om det ändå varit sant!

Men visst förstår man att danskarna i vår gråa tid griper alla halmstrån som finns om en bättre värld. Drömmen om nån som står upp ur det grå folkdjupet och säger ifrån. Drömmen om gårdagen. Drömmen om morgondagen.

För mig har det mest äktsvenska aldrig varit några dalahästar eller en vals i Furusund, även om också det har en viss tjusning, men just det där, som får en av de där strängarna inom mig att darra, är en snorig korvgubbe i pinande blåst och snöglopp... ungefär som farsan började... eller samme korvgubbe på ett fullsatt Råsunda, en som stånkande tränger sig fram mellan bänkraderna med sin stora korvlåda och han är fullkomligt hänsynslös och när han har gått förbi har man ett blåmärke i pannan och senap på jackan. Nä... man saknar korvisarna på Råsunda. Det var ju dom man satt och väntade på i första halvlek, speciellt när liret kändes lite avslaget.

Men nuförtiden sitter direktörer och rikt folk på västra läktarens restaurang och äter gåsleverpastej och när dom lyfter sina huven från maten för att skåla så kan dom inte undvika att se bollspelarna röra sig långt därnere på planen.

- Fan farsan, mumlar jag. Alla saknar dig redan. Det finns inga riktiga korvgubbar kvar.

Man saknar inte kon förrän båset är tomt. Folkhemmet i upplösning. På väg att spädas ut i nån tunn amerikansk tappning men med en mycket markant dollararom.

Vem tar hand om fyllgubbarna upp i Slaktarbacken nu då? Vem muntrar upp ungarna på Karolinska? Vem hjälper klubbarna i Solna? Vem åker runt på sjukhusen med artister och korv på jularna? Vem är en vän i nöden?

Vem sjunger på mina barns bröllop?

Jag tar ett par steg fram mot farsan, lägger armen om hans kalla hals.

- Margit var här när dom täckte av dig. Jag menar om du inte såg. Det var ju så mycket folk. Och Ingrid. Och K-G och Allan. Arnold. Rut och Arne. Och Åke och Rut Callén, och Maj och Arne-Sjuan. Ja, nästan alla var här, men Janne är ju död.

Han svarar inte.

- Du Ingvar, säger jag, ryktet har nått Danmark och du är redan nån j-a slags Robin Hood.

Men han står bara där helt still på sin sockel där i mörkret och jag tänker att han aldrig var mörkrädd som en annan. Det är nog en j-a tur, för vad kommer han inte att få se nu under nattens timmar när troll och smådjävlar sticker fram sina trynen.

- Vi skulle kunna turas om och kvarta här varannan natt, Hansa och jag, så ingen gör dig illa, säger jag.

Gert Rogell