Fascister, Ryssland och Musk driver upploppen
De anser alla att mångkultur leder till inbördeskrig
Det är lördagen den 27 juli och på en scen på Trafalgar square i London står Tommy Robinson med mikrofonen i handen. 30 000 personer har samlats för att lyssna på honom. Återigen, efter att ha varit irrelevant under många år.
Från scenen tackar han Elon Musk, som öppnat hans konto på X igen och därigenom gjort manifestationen möjlig. Nu är han tillbaka som brittiska extremhögerns största influcencer. Han vill återskapa den antimuslimska rörelse av gatuhuliganer han hade 2017. En halv miljon följer hans streamade tal på Musks plattform och ser honom plockas bort av polisen.
Två dagar senare sker det fruktansvärda i den brittiska staden Southport. En tonåring attackerar en danskurs och knivhugger elva barn, tre av dem dör. Det blir gnistan som utlöser en vecka av högerextrema upplopp, främst riktade mot moskéer och flyktingförläggningar.
Nu börjar inbördeskriget, skriver Elon Musk på X. Och det är på hans mikroblogg det får spridning, ett helt hatmaskineri är igång på några timmar. En rysk desinformationssajt plockar upp en tweet från en lokal vaccinmotståndare som falskt påstår att gärningsmannen är en muslimsk båtflykting. Influencern Andrew Tate spelar in en kommentar på X utifrån dessa uppgifter, som får 12 miljoner visningar innan den raderas. På kvällen den 29 juli attackeras moskén i Southport och 50 poliser skadas.
Tommy Robinson är inte själv på plats, han ligger på en badstrand på Cypern och postar ut var ett 30 tal nya protestsamlingar ska hållas. Musk svarar och amplifierar hans budskap till sina 192 miljoner följare. Journalisten Paul Mason kallar det ”en kombinerad attack från en lokalt hemmaodlad fascism, Silicon Valley och Ryssland”.
Upploppen sprids inte över hela Storbritannien. De sker främst i de arbetarstäderna i norra England, det engelska rostbälte som var den röda mur som Thatcher ville knäcka under gruvstrejken på 80-talet och som Tories lyckades bryta sig in i under Brexit. I senaste valet lyckades Keir Starmers Labour återta städerna. Det är ett område som avindustrialiseras, avbefolkas och har hög arbetslöshet. Det är också städer som tagit emot få flyktingar, de flesta migranter har kommit till storstadsregionerna och södra England.
Den norske professorn Tore Björgo, som forskar på högerextremism, brukar påpeka likheterna mellan den våldsamma gatuhögern och den parlamentariska högerpopulismen. Båda anser att mångkultur oundvikligen leder till inbördeskrig. Skillnaden ligger i synen på när detta inbördeskrig kommer att bryta ut. En temporal skillnad. För extremhögern pågår det redan och de kastar sig ut i det för att slåss. För partierna däremot är inbördeskriget alltid något år bort, och varje val ett ödesval eftersom det är partiets sista chans att ställa allt till rätta. Förloras valet är det signalen om att kriget nu är här.
Mason liknar upploppen vid Trumps Kapitoliumstormning. Det är en reaktion på att ha förlorat ett val. ”Ytterhögern är ute på gatorna eftersom de inte längre har några allierade vid makten”, säger Mason. Från Tories möts upploppen med tystnad, från Nigel Farages Reform UK med förståelse. Ilskan är berättigad, konstaterar Farage. Nu får ni skörda vad ni sått. Våldet fördöms aldrig.
De antirasistiska motkrafterna finns där. En tredjedel av Robinsons utannonserade protester har mötts av motdemonstrationer, en lokalbefolkning som placerat sina kroppar mellan mobben och deras måltavlor. Som i Liverpool, Leeds och Bristol. Och fler städer ansluter sig. Det tar sin tid, som all lokal organisering. Man tittar och lär av det franska exemplet av samlandet i en gemensam folkfront. Mycket beror på vad Labour kommer att göra, om de kommer att nöja sig med utspel om hårdare tag mot högerhuliganism eller om arbetarrörelsen kommer att mobilisera för att stärka den lokala gemenskapen. Mot uppviglandet till ett inbördes krigande kan man bara ställa en inbördes hjälp.
