Större valfrihet åt deprimerade
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-03-16
Deprimerade och ångesfyllda ska få större frihet att välja behandling. Idag får många antidepressiv medicin för att andra alternativ saknas.
– I många fall ställs inte ens en diagnos innan medicinen skrivs ut, säger professor Lars von Knorring.
Intresset var stort då socialstyrelsen i dag presenterade sina nationella riktlinjer för vård av depression och ångest. Totalt 265 rekommendationer. Helt nytt i den slutgiltiga versionen är betoningen på diagnos.
– En korrekt diagnos är oerhört brutalt viktigt! Det är en förutsättning för att välja en behandling som är effektiv för just den person man har framför sig, säger Lars von Knorring, överläkare i psykiatri på Akademiska sjukhuset i Uppsala som har granskat det vetenskapliga underlaget i de nya riktlinjerna.
Svårgraderat
Problemet är att den här typen av sjukdom inte alltid går att gradera. Från att ha delat upp depression i lindrig, medelsvår och svår variant ska varje patient nu få en mer nyanserad dignos.
– Det öppnar för en mer nyanserad prioritering där läkare och patient tillsammans ska kunna välja vilken behandling som lämpar sig bäst, menar han.
Slumpen avgör
I dag är det ofta slumpen som avgör om en patient får medicin eller psykologisk behandling som KBT, kognitiv beteendeterapi. Då det råder brist på psykologer i flera landsting och efterfrågan på framför allt KBT ökat de senaste åren, har många läkare sett antidepressiva läkemedel som enda alternativet.
I de nya riktlinjerna åläggs nu alla landsting att öka tillgängligheten och bredda sin kompetens så att de kan erbjuda flera alternativ redan i primärvården.
– Först måste vårdcentralerna lära sig upptäcka de här patienterna. De söker ju ofta för andra kroppsliga besvär, inte ångest eller depression, säger Cecilia Björklund, professor i allmänmedicin och vetenskaplig expert i arbetet med riktlinjerna.
Helhet
Utöver ett effektivare omhändertagande krävs kontinuitet och uppföljning.
– Viktigast av allt är att inte släppa greppet. Det kräver ofta många olika åtgärder av olika personer som måste samarbeta mellan vårdnivåerna, påpekar hon och konstaterar:
– Helhet ger resultat. Inte enskilda åtgärder.
