"Livet var en daglig kamp”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-18
Ulrika, 35 , vann över anorexin med terapi, massage och envishet
Ulrika Lidbo tänker inte tala om hur många kilon hon gick ner. Inte heller hur lite hon vägde när hon i stället valde livet. Men att hon tuggade tuggummi till middag tills anorexin var ett faktum – det har hon skrivit en bok om.
–?Du är fast i ditt eget helvete, för det finns inget mål, säger hon.
En dag rämnade alla murar. Vid tjugo års ålder tröttnade Ulrika Lidbo, 35, på att ha anorexi. Då hade tonåren passerat förbi i ett enda långt tunnelseende i kampen mot kalorierna. Isoleringen för att kunna ägna sig ostörd åt sin självsvält hade lämnat henne ensam, utan vänner och utan djupare relationer.
–?Jag var less på det. Jag insåg att jag aldrig skulle uppnå lyckan, för vad är den? Det är ju det som är det sjuka med anorexi – du är fast i ditt eget helvete. Du når aldrig målet, för du ser själv till att målet är ouppnåeligt.
Författardebut
”Decembergatans hungriga andar” som kom ut i april i år är Ulrika Lidbos debutroman. Hon är mycket noga med att det inte är en självbiografisk bok. Men känslan av knytnävshårda slag som gång på gång träffar i magen när man får följa Jennys väg in i en dödlig spiral av bulimi och anorexi skulle aldrig kunna framkallas av någon som inte själv har varit där. Så jo, Ulrika har varit där själv. Och ja, karaktärer, händelser och känslor i boken har inspirerats av verkliga motsvarigheter.
Vi ses på en neutral plats i Stockholm, i en soffa på konferensvåningen på hotell Clarion vid Skanstull. Under oss forsar bilarna in och ut ur Söderledstunneln i en aldrig sinande ström. En asfalterad plats där inget avslöjar timmarnas, dagarnas, årstidernas gång.
Tidlös värld
I barndomens Helsingborg skapade Ulrika sin egen tidlösa värld, där till slut inget annat än självsvälten spelade någon roll.
–?Jag var en glad tjej som älskade roliga timmen. Men på något vis fick jag aldrig plats. Jag passade inte riktigt in, säger Ulrika.
För att förklara vidden av vad hon menar så berättar hon om den gången hon uppträdde i skolan utklädd till fisk i glansig pyjamas och badmössa med glitter och sjöng den norska barnvisan ”Jag är en Lofotstorsk”. Hon tyckte själv att det var så kul att hon skrattade så att hon knappt kunde sjunga.
–?Jag hade en stark fantasi och gillade det storslagna, burleska. Jag spelade in egna radioprogram på bandspelaren i mitt flickrum där jag förställde rösten och hittade på olika intervjupersoner. Men jag hade hela tiden känslan av att inte passa in. Den känslan kan jag känna än i dag om jag till exempel skulle gå på någon släktfest. Skillnaden är att numera sänker den mig inte.
Hierarki i klassen
Någon gång i tolvårsåldern började Ulrikas självkritik bli mer tydlig. Så fort någon skrattade när hon gick förbi var hon säker på att det var åt henne. Förflugna ord från någon i klassrummet uppfattade hon som sanningar. Hon blev alltid vald bland de sista när de delade upp lag i gympan.
–?Det fanns en tydlig hierarki i klassen redan tidigt. I dag kan jag tycka att det var slappt av lärarna att låta sådana mönster cementeras så tidigt.
I samma veva började hon experimentera med maten.
–?Jag minns att jag köpte naturtabletter. De skulle svälla i magen så att man kände sig mätt och inte behövde äta. För mig hade att
vara smal blivit synonymt med att vara värdefull. På en tågluff efter nian slutade jag äta helt. Det funkade rätt bra, tyckte jag i stunden. Först blir man hög på svälten, men det är en lömsk effekt som avtar snabbt och då är man redan snärjd i kampen att hålla hungern på avstånd.
För att klara av det onaturliga förhållandet till mat var Ulrika tvungen att sätta tydligare gränser mot omgivningen. När tågluffarkompisen undrade varför hon inte åt något så snäste Ulrika bara av med att det skulle hon inte bry sig om!
–?Jag har en vass sida och en känslig sida. För att kunna hålla på med min ätstörning i fred, var jag tvungen att isolera mig. Då slapp jag alla jobbiga frågor och riskerade inte att vänner, lärare eller föräldrar skulle lägga sig i. Jag vet att jag många gånger gjort människor besvikna. Jag har avbokat möten i sista stund, låtsats inte vara hemma när vänner ringt på dörren och inte orkat lyssna när de behövt berätta om sina bekymmer.
Men anorexins natur är dubbel på så många vis. Trots ett avvisande yttre fanns en längtan efter någon som kunde bryta igenom muren. Ingen bröt igenom till Ulrika.
Vikten blev skamlig
Efter grundskolan fortsatte Ulrika på humanistisk linje. Ätstörningarna kom och gick och hon skämdes för att visa att hon var sjuk. Det blev en ond cirkel där det var lika skamligt när hon hade gått ner ett par kilo som när hon hade gått upp. Ingen skulle få veta. Allt pågick i smyg, i Ulrikas eget helvete. Bulimi och anorexi går mycket ofta hand i hand. Svälten kompenseras med frosseri, vilket ger ännu starkare känslor av misslyckande och skuld. Och så svälter man sig ännu mer som straff.
–?Då kunde jag tänka tanken att ”I morgon ska jag bara äta tuggummi.”
Sned kroppsuppfattning
Efter gymnasiet åkte Ulrika till Frankrike för att plugga. Det blev kulmen på hennes ätstörningar. Där fick hon äntligen vara i fred! Där fanns ingen som kunde kontrollera, ingen som såg, ingen som kände henne. Alla fanns på behörigt avstånd. Anorexin blev akut.
–?Vid det laget hade min kroppsuppfattning blivit helt rubbad. Jag trodde jag var så tjock att jag inte skulle komma igenom en vanlig dörr.
Men det som också hände då var att hon började tröttna. Hon var ensam och mager, både i kropp och själ.
–?Jag orkade inte längre. Framför allt började jag oroa mig för att min kropp tog väldigt mycket stryk. Jag hade inte haft mens på många år, jag frös jämt och kroppen blev hårigare vilket är ett typiskt tecken på undernäring. Det är inte bara kroppen som fryser, tankarna fryser. Allt går långsammare. Det finns väl helt enkelt inte tillräckligt med näring kvar att tänka klart till slut.
Hon vill inte tala om kilon eller om hur mycket hon pendlat i vikt under sin tonårstid, men när hon kom hem från Frankrike kunde vem som helst se för blotta ögat att hon var allvarligt sjuk. Det behövdes bara ett besök hos husläkaren så fick hon diagnosen svart på vitt.
–?Det var en befrielse att få ett papper i handen. Jag behövde inte prata om anorexin. Jag kunde bara lägga fram pappret på bordet så kunde alla läsa sig till vad jag hade. Men det var ändå svårt med mina föräldrar. Jag minns att pappa grät. Jag klandrar dem inte, men tänk om de hade förmått att knacka hål på min yta!
I efterhand har Ulrika förstått att hennes mamma måste ha lagt ner enormt mycket tid på att hitta en bra behandling, när sjukdomen väl avslöjats. Hon lyckades. Genom bland annat samtalsterapi, kroppsterapi och massage började Ulrikas långa väg tillbaka till en normal tillvaro.
Vem klarar sig?
Vad är det som gör att några klarar sig från att dö i anorexi och andra inte? Det är en av många frågor som Ulrika Lidbo sökt svaret på, inte minst genom karaktärerna i sin bok. När Ulrika påbörjat behandlingen trängde sig plötsligt vardagen på som nästa stora hot. Hon var rädd för allt.
–?Jag var runt tjugo och hamnade i ett hål i samhällets skyddsnät. Jag var för gammal för ungdomsinsatser, jag var för ung för vuxenaktiviteter. Jag hade inga pengar, jag kunde inget. Det enda jag blivit riktigt bra på var huvudräkning, av att räkna alla kalorier. Jag hade inga vänner kvar. Värst var att jag inte mindes hur det var att vara jag. Det var så länge sedan jag varit det. Jag hade ingen egentlig identitet. Så många år hade runnit förbi.
Själv skrämde hon sig till att bli frisk och fortsätta plugga. Hon såg framför sig hur hon annars skulle bli sittande hela sitt liv i kassan i ett snabbköp.
–?Inget ont om kassörskorna, men det var inte det jag ville med mitt liv. Jag hade under alla år skrivit mycket. I skrivandet hade jag haft min enda fristad, långt från envisa tankar kring kropp och mat.
Hon kom in på författarskolan på Biskops-Arnö och flyttade till Stockholm. Under första terminen pendlade hon regelbundet ner till Lund för att fortsätta sin behandling mot anorexin.
–?Jag infann mig punktligt som en fånge. Jag visste att det var viktigt, för inom mig pågick fortfarande en kamp mellan en god röst och en ond. De bjäbbade i mitt huvud om vad jag skulle äta och inte.
Morötter eller en rejäl portion mat? Det kunde sluta med att jag stod och stirrade på en hylla i butiken i tio minuter innan jag var tvungen att gå ut och komma in igen för att bryta tankarna. Jag kan erkänna att vardagen var komplicerad, säger Ulrika med ett menande skratt.
Men fortfarande ville hon inte prata om anorexin. Hon berättade inget för sina kurskompisar på skrivarutbildningen, hon pratade inte med sina föräldrar. Precis som hon envist drog sig ner i anorexin i ensamhet, kämpade hon nu för att bli frisk – ensam.
–?Det var en daglig kamp från frukost till läggdags. Jag tog ett litet steg i taget och utvärderade. Jag kunde utmana mig själv med att äta en tallrik fil och tänka, ”kommer jag att dö av den”? Nej, det gjorde jag ju inte. Alltså var en tallrik fil okej.
Sakta men säkert vann Ulrika över anorexin. Hon fortsatte som 27-åring till Journalisthögskolan, började trevande, testande att skriva noveller. Hon bejakade det burleska, fantasifulla berättandet inom sig igen – det som varit hennes signum sedan barnsben. Den här gången fick hon konkret bekräftelse när hon blev publicerad genom en novelltävling.
”Duktig flicka”
I dag är Ulrika gift, har två små barn och jobbar som journalist. Hon har inte tentaklerna ute längre. Terapin har gett henne många verktyg för att förstå sig själv. Insikter som att hon är en typisk ”duktig flicka” som vill kunna bocka av allt hon gör på en lista och som att hon alltid gjort sina val av fel anledning, kunde hon plötsligt vända till sin fördel.
–?När jag hade landat i livet, med familj och jobb, frågade jag mig vad jag ville göra av ren lust. Svaret blev ”Skriva böcker.” Min livsfilosofi numera är att bara jag själv är nöjd, så räcker det.
Debutboken blev 175 sidor ångest, skam, rädslor, undantryckta känslor och ohöljt äckel. Ett ocensurerat helvete levererat med en nakenhet och direkthet utan nåd för läsaren.
–?Med den färdiga boken i hand så känns det skönt att det blev just den här. Detta är en del av mig som jag tidigare dolt helt. Det känns skönt att sätta saker på pränt – nu är det sagt. Anorexi gör livskvaliteten så oerhört lidande. Men utan sjukdomen hade jag inte varit den jag är i dag. Det är inget att skämmas för. Vi är alla människor. Det är inget hotfullt i att vara människa.