"Det värsta är all misstro och rädsla"
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-07-31
Överlevde tsunamin – insjuknade i MRSA
Hon har inga symtom. Provsvaren är negativa. Ändå betraktas Patricia Häggblom som smittbärare av ”sjukhussjukan” livet ut.
– Om vården bemötte problemet bättre skulle vi lättare kunna förhindra spridningen, säger hon.
"Sjukhussjukan” heter egentligen MRSA. Tidigare spreds de motståndskraftiga bakterierna i första hand på vårdinrättningar. I dag finns smittan ute i samhället, även om den är mer ovanlig i Norden än i övriga världen.
Patricia Häggblom, 38, smittades av MRSA i Thailand. Julen 2004 var hon och hennes sambo på semester i Khao Lak. De låg på stranden när tsunamin vällde in. Båda överlevde, men med svåra skador. Patricia bröt nio revben, fick blödningar i levern och ena lungan punkterad.
Först vårdades hon på ett fältsjukhus i katastrofområdet nära Khao Lak. I värmen och fukten spreds infektionerna.
– Jag var riktigt illa däran. Det var nära att min högra arm amputerades.
Skulle hon överleva?
Patricia flyttades så småningom till intensivvårdsavdelningen på ett sjukhus i Bangkok.
– Där fick jag vård för mina långtgångna och livshotande infektioner. Sjukvårdspersonalen var osäker på om jag skulle överleva.
Men penicillinet började verka till slut och Patricia kunde flygas hem med ambulansflyg tillsammans med sin sambo.
Alla som kom hem från thailändska sjukhus testades för MRSA, och det visade sig att både Patricia och hennes sambo fått smittan.
– Efter att jag kom hem från Thailand har jag aldrig märkt att jag har MRSA. Tydliga tecken på att man har smittan är att man har sår som aldrig läker, men det har inte jag, säger Patricia.
Sedan 2004 har Patricia testat sig regelbundet för MRSA, och alla fem gångerna har provsvaren varit negativa. Hade hon bott i Finland eller tillhört ett annat landsting än Stockholms hade hon varit friskförklarad nu. Men Stockholms landsting har de hårdaste reglerna kring MRSA. Har man en gång fått smittan anses man vara smittbärare resten av livet.
– Det känns lite orättvist. Det bästa vore om man kunde enas om samma regler inom Sverige, säger Patricia.
Att vara smittbärare innebär inte i sig att Patricia lever ett annorlunda liv i vardagen. Men om hon har sår måste hon vara extra noga med handhygienen för att inte sprida smittan, om hon nu skulle ha den.
Svårt att få vård
Det är egentligen bara i kontakt med sjukvården som hon tvingas vara uppmärksam. Som MRSA-smittad har hon ett kort som ska visas vid alla kontakter med vården, också hos tandläkaren.
– Okunskapen och misstänksamheten är stor, men det har blivit bättre. I början av 2005 blev jag närapå nekad vård. De stora sjukhusen vet hur de ska handskas med MRSA nu, men de små klinikerna är fortfarande dåligt upplysta. Om jag går till läkaren för att jag har ont i halsen kan det ta en extra timme om de måste läsa in sig på vad MRSA är för något. Ibland säger de att de inte vet om de kan ta emot mig, även om man inte kan bli nekad vård i Sverige.
Hon säger att hon ibland övervägt att inte säga något om smittan för att underlätta vårdbesöken. Hon tror att en del som har MRSA inte säger något just för att slippa allt krångel.
– Men gör man så skulle smittan spridas. Det enda sättet att stoppa MRSA är att informera om den. Att avdramatisera den och inte blåsa upp det till något jättefarligt. Men det är jobbigt med all misstro och rädsla.