”Genterapi mot otrohet – en lysande idé”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-09-02
Terri Herrera Eriksson om biologiska bortförklaringar
Nu är det alltså ”vetenskapligt bevisat” ( delvis genom forskning på sorkar) att vissa män funkar sämre än andra i parrelationer.
Nej, kom inte dragandes med det där biologisnacket igen!
Om min man kommer hemramlande sent på natten, är för bakis för att lämna på dagis och har bowlingkväll med polarna på min födelsedag är genförklaringen det sista jag vill höra.
- Älskling, jag är ledsen, men jag ÄR sån här. Jag kan inte hjälpa det. Det beror på gentypen 334.
Jaha. Då får du nog ta din gentyp 334 och pallra dig någon annanstans.
Jag förstår att det svenska forskarlaget bakom upptäckten jublar.
För en forskare är det alltid roligt med framsteg, roligt att lära sig mer om hur människan fungerar.
Problemet är att hemma hos gemene man används den här typen av vetenskap alltid som en ursäkt för att inte ändra på sig.
- Jag vet att jag är usel på att städa, det beror på att kvinnor har bättre simultanförmåga.
- Ja, jag behöver komma ut, ha lite action. Såna är vi män, det läste jag i Illustrerad vetenskap.
- Jo, jag kör vårdslöst i trafiken. Testosteron, vet du!
Men om allt beror på biologi, vilken manstyp man tillhör, så vill jag ha ett gentest.
Gärna ett gör-det-själv-test som går snabbt att göra. Allt för att slippa hamna i ett olyckligt äktenskap med en bärare av gen 334.
Personerna bakom upptäckten menar förresten att det inte är aktuellt att ge genterapi mot otrohet.
Varför inte? Det tycker jag låter som en lysande idé.