Fördomar für alle
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2011-12-02
America Vera-Zavala: Filmen Play leker med våra förutfattade meningar om klass
Debatt » Play
Innan jag såg filmen Play läste jag en del uttalanden som gav mig intrycket att Ruben Östlund ville ha en debatt om rasism i stället för att se om den skulle uppstå. Jag tyckte det fanns ett sensationssökande i det som irriterade mig. Efter att ha sett filmen trodde jag inte ens att en sådan debatt skulle uppstå. Play är så uppenbart antirasistisk. Men nu förstår jag varför Östlund ville gardera sig. Rasismdebatten kom som på beställning.
Play är en berättelse om hur ett gäng unga underklasskillar använder sig av fördomar om sig själva (de är svarta) för att råna rika pojkar som är vilse i storstaden. Rånarna leker med fördomar mot sina offer och regissören leker med fördomar gentemot sin publik och man har svårt att bestämma sig för vem man ska liera sig med.
Först hejade jag på förortskillarna – jag är ju själv därifrån – men blev chockad när de slog en av sina egna. Sen ömkade jag för de svaga välbärgade killarna och höll andan fram till scenen då medelklasspappan tar sig rätten att misshandla sin sons förövare och dessutom talar om för honom att han gör det för hans skull.
I min värld är det samma slags pappor som skrev protestlistor för att få Zlatan utkastad ur Malmö FF, något han återkommer till som en sporre flera gånger i sin självbiografi. Det är i den scenen som jag tappar det och drabbas av ett besinningslöst klasshat byggd på mina redan befintliga fördomar. Där slutar leken för mig.
Och det är det som är det mästerliga med Play. Det finns något för allas fördomar och det finns någonstans där leken tydligt slutar, men det är olika beroende på vem man är. Fördomarna ligger i åskådarens blick, Ruben Östlund låter oss välja när vi ska trycka stopp eller play.
Så kommer då Jonas Hassen Khemiri och kallar Play för rasistisk (Dagens Nyheter 18 nov), men han argumenterar inte för det. Han argumenterar inte för något alls utan försäkrar sig bara om att Östlund också ska förstå att han tycker att det är en bra film. Märkligt. Som antirasist skulle jag nog våga titulera en rasistisk film för dålig, om inte annat dåligt att den görs.
Och sen kommer Åsa Linderborg (Aftonbladet 24 nov) med en närmast Bert Karlssonsk språkpopulism och hävdar att det är en ansvarslös artyfilm gjord för en ”en självgod invandrarpositiv medelklass i Stockholms innerstad”. Vad ska man som invandrare och invandrarpositiv medelklass i Göteborg svara på det?
Själv tycker jag att Ruben Östlund är den stjärna på den svenska regissörshimlen som länge har saknats. Någon som vill gå sin egen väg konstnärligt samtidigt som han vill berätta om sin samtid. Någon som vågar – trots de förväntade klichéanklagelserna om rasism – beskriva ett brutalt klassamhälle där svenskar rånar svenskar.
För mig handlar filmen så tydligt om klass, men till skillnad från rasism är det få som vill prata om det. Trots att alla ungdomar i filmen pratar svenska, ingen någonsin nämner ras eller etnicitet så görs så lätt en grupp till etnisk i stället för fattig. Man ser svarta killar i stället för svenskar utan framtidshopp och pengar. Diskussionen om klass har etnifierats till den grad att ojämlikhet alltmer filtreras utifrån parametrar om landsursprung i stället för klass.
Mitt bästa svar till Jonas Hassen Khemiri och Åsa Linderborg är egentligen att flytta till Göteborg. Då skulle de komma bort från den ”vita publiken” som de så föraktfullt förutsätter att filmen är till för. För Jonas Hassen Khemiri var – trots sin premiärupplevelse – inte på Sverigepremiären. Den ägde rum på Backateatern på Hisingen i Göteborg och publiken var en fantastisk blandning av det vi borde kalla Sverige i dag. Allt annat än vit och självgod. Och filmen har fortsatt visas där för skolungdomar från det Göteborg där svenskarna kommer från 200 länder, och skapat diskussionerna om fattigdom, rädsla, segregation och hat.
Ruben Östlund har därför gjort precis det som Linderborg anklagar honom för att inte göra: tagit ansvar för sina provokationer och spridit filmen till ungdomar som aldrig satt sin fot på en arty film i Stockholms innerstad.
America Vera-Zavala
