Folkets revolution förtjänar all hjälp

Andreas Malm: ”Låt högern syssla med dubbla måttstockar”

Medan klusterbomberna regnar över Misratas civilbefolkning fortsätter stora delar av den västerländska vänstern att vecka pannan över imperialismens avsikter och kräva ett slut på Natos bombningar. Mattias Gardells senaste alster (Aftonbladet 14 april) dissekerar sålunda västs intressen i olja och flyktingbekämpning i Libyen – ruttna motiv, utan tvekan, och jag delar i stora drag analysen.

Men för den som känner solidaritet med revolutionärerna på marken är det fortfarande inte Sarkozys och Bildts baktankar som avgör. Det är deras egna förtvivlade böner om hjälp. Sådana böner finner dock ingen nåd hos Gardell, som slår fast att den arabiska revolutionen inte kan ledas av Sarkozy eller räddas av västvärlden och den arabiska halvöns diktaturer. Ett folks frigörelse måste vara dess eget verk.

I klartext: klara er själva bäst ni kan.

Om vi ska följa denna princip kan vi ju börja tänka över alla möjliga solidaritetsprojekt till folk som försöker frigöra sig. Vad gäller ledarskap har ingen libysk revolutionär eller någon av deras vänner ännu föreslagit att Sarkozy ska sätta sig i domstolsbyggnaden i Benghazi och ta över – tvärtom har övergångsrådet hela tiden varit glasklar med att libyerna äger sin egen kamp.

I en artikel i Le Monde den 13 april, översatt på bloggen Kildén & Åsman – den bästa källan till Libyenrapportering på svenska – förklarar rådets ordförande Moustafa Abdeljalil: ”Vi väntar oss inte att Libyens vänner befriar vårt land åt oss. Vi begär att man ger oss tid och resurser till att bygga en styrka som kan stå emot diktaturens legosoldater för att sedan befria våra städer. Världssamfundet måste fortsätta att komma till vår hjälp inte bara med flygunderstöd utan också i form av utrustning och beväpning. Ge oss möjligheten att befria oss och vi ska slå världen med häpnad.”

Denna begäran kan man naturligtvis avslå med hänvisning till att det i så fall skulle säljas fler Jas-plan, eller med principen att revolutioner måste stå helt på egna ben om de ska vara värda något – men då ska man inte heller låtsas att man stödjer Libyens demokratiska revolution.

Men hjälp från imperialism och diktaturer? Kan det vara något värt? I en värld bättre än denna skulle vi ha demokratiska arbetarstater och rådsrepubliker som kunde sända vapen, volontärer, hjälparbetare under smattrande röda fanor. Tyvärr lyser sådana entiteter med sin frånvaro, liksom de gjorde 1936 när Stalin sände vapen till Spanien, 1956 när USA stoppade den israeliska aggressionen mot Nassers Egypten, på 1970-talet när Sovjet och Kina beväpnade FNL. En folklig revolution förtjänar den hjälp den kan få, på sina egna villkor.

Anders Johansson är dock (Aftonbladet 18 april) av den uppfattningen att det inte existerar någon demokratisk revolution i Libyen, eftersom vi ännu inte känner till slutresultatet. Med den logiken har det ännu inte inträffat en enda demokratisk revolution i arabvärlden, och förvisso: den interventionskritiska vänstern intar nu exakt samma position som borgerliga skeptiker gjorde under Tahrir-veckorna. Skulle de här människorna slåss för demokrati? Varför skulle vi lita på dem?

Nå, om man sitter på sin litteraturvetarstol och läser Adorno för att förstå situationen i Libyen kan man säkert nå den slutsatsen, liksom man kan inbilla sig att Irak 2003 nu går i repris. Jag vet inte i vilken text Johansson befann sig i den gången, men jag minns i alla fall ingen folklig revolution som tog kontroll över så gott som hela Irak våren 2003, drevs på defensiven av en militärt överlägsen regim, vädjade om flygunderstöd utifrån – inga ockupationsstyrkor – och i sista stund fick sin önskan uppfylld av FN.

Låt högern syssla med dubbla måttstockar. Vår uppgift är permanent solidaritet.

Andreas Malm