Farligt att helgon- förklara Lars Vilks
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-11
Andreas Malm om yttrandefriheten och islamofobin:
En mordkomplott mot Lars Vilks har avslöjats. Alhamdulila att den inte hann sättas i verket: för Lars Vilks skull, för yttrandefrihetens skull, och för antirasismens. Vilka konsekvenser ett mord på en islamofobisk konstnär kan få i 2000-talets europeiska samhällsklimat kan just nu beskådas i Holland, där den bestialiska avrättningen av Theo van Gogh satte nyckeln i den motor som är på väg att föra ett parti med uppenbart fascistoida drag till makten.
När ” Jihad Jane”, Mohammed Bouyeri, deras likasinnade och medsvurna, planerar eller till och med utför sina mordförsök på yttrandefriheten blir de islamofobins bästa vänner. De hoppar som frön rakt ner i den brunaste av jord.
Men innan vi upphöjer Lars Vilks till den västerländska civilisationens helgon (som Nils Forsberg i Expressen Kultur) eller kollektivansluter svenska folket till hans sak (som Dagens Nyheters ledarsida), medan däremot människor som nyligen faktiskt har mördats eller skadats för livet för sina yttranden – Björn Söderberg, journalistparet i Nacka – är lagom bortglömda, kan det vara på sin plats att påminna om innehållet i Vilks gärning. Formen, och den formella frågan om verkens rätt att existera, står över all kritik. Men ett helgon måste prövas för sitt budskap.
Vilks forum för direktkommunikation med sin publik var och är hans blogg. Under den ursprungliga hundkrisen lade han fram ett kollage av argument och förklaringar till sitt handlande, illustrerat med ständigt nya Muhammedhundar: Muhammed som tax, Muhammed som ”Übermensch” – övermänniska – Muhammed som apporterar ett bombbälte till sin husse, Muhammed som skär halsen av en jude ”till all belåtenhet för Muhammeds samarbetspartner, en officer i den nazistiska armén”.
I en intervju i Sydsvenska Dagbladet yppade konstnären: ”jag har en udd mot islam”. Udden bestod, närmare bestämt, i en doktrin om västerlandets totala överlägsenhet över andra kulturer, islam i synnerhet. ”Väst har en överlägsen kultur på grundläggande punkter. I den muslimska världen har Koranen och vidhängande skrifter en basal betydelse. Varje gång något skall bestämmas måste man slå i skrifterna för att få det bekräftat”. Det är den berömda läran om Homo islamicus, muslimen som en människoart som restlöst betingas av islams väsen – men tyvärr idkar västerlandet blyg respekt i mötet med denna art. ”Det är det här med ’att vi är alla lika tillsammans’. Det som inte kan sägas är att vissa är mera lika än andra.”
Vissa är mera lika än andra.
Vilks ville nu axla bördan att föra muslimerna ut ur islam. Det handlar om ”att uppfostra dem som ännu inte förstått och som därför och tills vidare kan beskrivas som otillräckliga och svaga”, om ”obildade och otillräckliga grupper av människor som genom en strategisk plan och steg för steg ska lära sig västerländskt tänkande.”
Otillräckliga grupper av människor.
Så höll han på.
Mord är fel, mord på konstnärer är fel, fel i alla möjliga bemärkelser. Men hundra hot mot yttrandefriheten ursäktar inte Lars Vilks syn på muslimer. Innan han sätts på Sveriges och västerlandets piedestal kan det vara värt att tänka igenom, inte formen eller den principiella existensrätten, men väl innehållet i hans tankar.
Andreas Malm