”Jag drack öl för att slappna av”
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-22
Pontus, 52 Diagnos: Depression
En förmiddag i december 1999 gick sjukdomen för första gången ut över arbetet.
Pontus Enhörning, 52, hade inte sovit eller ätit på flera dagar.
Under sändningen av radioprogrammet ”Önska” placerade han skådisar i filmer de aldrig varit med i, han svamlade och fick inte alls till de vanliga kvickheterna.
På kvällen blev det värre. Han hade druckit för att slappna av men kunde ändå inte sova. Han låg ensam hemma och blängde på tv:s nattrepriser av ”Vänner”. Inget av skämten fick honom att skratta. Ansiktet hade förlorat förmågan att uttrycka känslolägen och inuti honom härjade ett oändligt universum av mörker.
Han somnade inte den natten heller.
”Oerhörd lättnad”
Nästa morgon gick han raka vägen till företagshälsan på arbetsplatsen Sveriges Radio. Psykiatrikern konstaterade omedelbart depression.
– Det var en sådan oerhörd jävla lättnad att få höra det, säger han, ett sorts godkännande. Att jag mådde skit berodde inte på att jag inte kunde hantera livet, det var någonting annat, något jag kunde få hjälp med.
I dag mår Pontus bra men det plågar honom att rota i det som varit.
När han berättar om vanmakten inför det egna psyket far händerna upp och knådar pannans rynkor. Rösten spricker och blir ostadig.
Frågade om glädjen
Kollegor, tv-publik och radiolyssnare känner komikern Pontus Enhörning som en kvicktänkt skärskådare av det mänskliga psyket. Det egna har han inte haft lika roligt åt. Fram till läkarbesöket hade Pontus varit övertygad om att han måste ta fajten själv. Strikta rutiner och självmedicinering gjorde att han tog sig igenom dipparna.
– Om kvällarna drack jag två, tre öl för att få slappna av i 45 minuter, komma upp till ytan liksom, men på slutet hjälpte inte alkoholen heller.
Kvällen efter mötet med psykiatrikern kom kompisarna Mats och Christer över. Pontus frågade dem när de senast sett honom riktigt glad. Det kunde ingen av vännerna erinra sig.
– Det var obehagligt att få höra det, men ingen överraskning. Depression är en parasit som lever i dig, på dig, som käkar dig helt tom. Om du tar alla dina fasor och dubblar eller tripplar så räcker det ändå inte för att beskriva hur man mår.
Några kvällar senare satte han sig på sängkanten. Av gammal vana gjorde han sig beredd på ännu en helvetesnatt.
Men något höll det fula borta. Som en tegelmur i hjärnan. Det var medicinen som hade kickat in.
Idag tar han Cymbalta, ett piller som gör återhämtningsreceptorerna i hjärnan mer mottagliga för signalsubstansen serotonin.
– Depression är inte konstigare än sockersjuka. En diabetikers bukspottkörtel producerar inte insulin. Mina återhämtningsreceptorer producerar inte tillräckligt med serotonin. Så jag tar en tablett för att fungera.
Äter tabletter
Pontus har svårt för allt snack om lyckopiller.
– Tabletterna gör mig inte lycklig, de möjliggör lycka. De möjliggör ett vanligt liv med de upp- och nedgångar som hör till ett sådant.
Pontus Enhörning är van att omvandla personliga erfarenheter till komik. Han har varit lockad att göra humor också av sin depressivitet.
– Mitt självhat vore roligt att skämta om, men allmännivån på kunskaperna om depression är fortfarande för låga för att det ska kunna bli roligt. Men vad fan, förhoppningsvis är det där på väg att ändras.
