”Jag var inte dum i huvudet, jag hade bara aspergers”

Först vid 34 fick Stefan sin diagnos

Plötsligt förstod Stefan Widerlöv varför han aldrig behövt vänner och aldrig passat in. 34 år gammal fick han diagnosen Aspergers syndrom.

I dag har han lärt sig leva med sin diagnos. Han är lyckligt gift, pappa till två barn och styvpappa till tre.

– Att vara annorlunda är inte värre än att vara normal, säger han.

Stefan Widerlöv, 41, har varit avvikande i hela livet. Han är alltid den som stått utanför och betraktat de andra.

– Jag har känt det som att det är någonting som jag missar. Som alla andra verkar förstå. Det har alltid varit jag och de andra. Aldrig vi, förklarar han.

Redan som liten trivdes han bäst med att vara ensam. När han någon gång lekte med kompisar så var det alltid på hans villkor, annars förstod han inte vitsen med att leka.

Så är det fortfarande.

Stefan är fullkomligt nöjd i sitt eget sällskap och trivs som allra bäst mitt i natten framför datorn, när resten av familjen ligger och sover.

Det är svårt att avgöra hur jobbigt livet har varit för honom. När han berättar är rösten monoton, på gränsen till likgiltig. Det handlar mer om en redogörelse över sitt liv än några starka känsloyttringar.

Tar in alla intryck

Fördomarna mot personer med aspergers är att de är känslokalla. Men enligt Stefan är det snarare tvärtom. Han tar hela tiden in alla intryck runtomkring sig och det gör honom alldeles slut efter en dag.

– Däremot har jag svårt att leva mig in i hur andra människor känner. När tsunamin inträffade var jag till exempel mer fascinerad av själva vågen än att jag tyckte att det var hemskt och diskoteksbranden i Göteborg rörde mig inte heller.

När Stefan växte upp på 60-talet var det ingen som pratade om bokstavsbarn.

Och eftersom han inte tillhörde de bråkiga och stökiga barnen, utan i stället var väldigt lugn, reagerade varken hans föräldrar eller lärare på att någonting var fel.

– Jag trivdes i skolan och tyckte att det var roligt – förutom gymnastiken och rasterna då man måste umgås med alla andra. Rasterna var lika kul för mig som kvarsittningen för de andra, säger Stefan.

För en utomstående kan det låta sorgligt med ett barn utan kompisar, som inte vill leka. Men Stefan har aldrig känt på det sättet.

– Det normala tänkandet är att alla ska tycka om att vara i grupp, men jag mår helt enkelt bättre när jag är själv, säger han.

Men när Stefan skulle ut i arbetslivet började problemen. Han hade svårt att hålla uppe koncentrationen en längre tid, kom aldrig in i gemenskapen på arbetsplatserna och hade även svårt att ta sig till jobbet varje dag.

Sökte sig vidare

– Jag trodde att det var fel på jobbet eller på arbetskamraterna och sökte mig hela tiden vidare.

När han var runt 25 år träffade han sin exfru, Malin. Hon hade sonen Christian, i dag 19, från ett tidigare förhållande. Tillsammans fick de Mattias och Andreas, som i dag är 15 och 9.

Och det var med Christian som han först kom i kontakt med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, ett samlingsord för bland annat adhd, damp och Aspergers syndrom.

Christian fick nämligen diagnosen damp innan han började skolan.

– Han var ett praktexempel på ett så kallat bokstavsbarn. Han var hyperaktiv och hade svårt att koncentrera sig. Vi kunde inte ha kvar honom i förskolan.

När sedan sonen Mattias kom märktes det att även han var annorlunda. Men inte alls på samma sätt.

– Det var svårt att få kontakt med honom när han var liten. Han gjorde ofta tvärtom och kunde till exempel tycka att det var roligare att stå i kön till attraktionen på Liseberg än att åka karusellen.

Mattias fick så småningom diagnosen asperger och går i dag i en specialskola och drömmer om att bli elektriker. Christian går på data­gymnasium.

Yngsta sonen Andreas har däremot ingen diagnos.

Fick diagnosen som 34-åring

Stefan tror att det är svårare att uppfostra barn när man har asperger. Eftersom han kräver tydlighet har han ibland haft svårt att tolka barnens signaler. Om de är bråkiga för att de är hungriga till exempel.

– Men jag har lärt mig från en gång till en annan.

Pojkarna bor numera hos mamman i Skåne men är hos pappa på loven.

Själv fick Stefan diagnosen Aspergers syndrom med tilläggsdiagnosen add vid 34 års ålder.

– Det var en enorm lättnad. Plötsligt föll mycket på plats och jag förstod varför jag alltid känt utanförskap. Jag var inte dum i huvudet, jag hade bara något som hette aspergers.

Aspergers syndrom är en lindrigare form av autism. Add är som adhd med den skillnaden att personer med add inte är överaktiva utan snarare har lägre aktivitetsnivå än normalt.

För Stefan innebär det att han alltid haft behov av struktur i sitt liv och ogillar förändringar. Han har också svårt att tänka sig in i hur andra människor uppfattar saker, har problem med sociala koder, underförstådda meningar och de små nyanserna i språket.

Hans nuvarande fru, Annicka Widerlöv, och hennes två tonårsdöttrar Linda och Malin, som bor hos dem i Karlstad har fått lära sig hur Stefan fungerar.

– Förut kunde Linda eller Malin säga: "Kan du hjälpa mig med datorn?" och jag svarade "ja", eftersom det kunde jag ju, men jag tänkte att de hör väl av sig igen när de behöver hjälp. I dag säger de istället "kan du hjälpa mig nu?".

Hans fru har också insett att hon måste vara tydlig för att han ska förstå.

– Jag känner inte av pikar eller minspel. Hon kan inte säga en sak, men mena en annan, så som det kan vara i en del relationer.

Är tydliga mot varandra

När det gäller kärleken är det allt eller ingenting. Det finns inga halvmesyrer. Blir han kär har han lätt att gå upp helt i den personen och göra den till sitt huvudintresse.

– Jag tror att det är ganska typiskt för oss med aspergers.

Annicka säger att Stefan var väldigt tydlig med sin diagnos och hur han fungerade redan när de började träffas för över fem år sedan.

– Vi har lärt oss att vara väldigt tydliga mot varandra för att inte missförstå varandra. Stefan frågar också ofta om jag är arg eller sur eftersom han inte kan tyda signaler, säger Annicka.

När de har umgåtts några dagar ihop kommer även Stefans behov av att vara själv.

– Då stänger han in sig. Det brukar vara mitt i veckan, på onsdagar. Jag har fått lära mig att inte bli sårad utan att han fungerar så.

Annicka tycker att hennes man är duktigare än hon på att visa känslor i deras förhållande. Hon har alltid känt sig älskad. Han kan däremot ha svårare för det när det gäller andra.

– När hans mamma gick bort fällde han inte en tår, fastän jag såg på honom att han hade det jobbigt, men han kunde inte släppa ut det.

Trots sin diagnos har Stefan fått ett bra och innehållsrikt liv. Han jobbar deltid som webbdesigner och är också ute och föreläser om hur det är att växa upp och leva med Aspergers syndrom och hur det är att vara pappa till barn med bokstavsdiagnoser.

– Jag kan ärligt säga att jag är lycklig idag. Vad nu lycka är för någonting.

Struliga barn? Stefans 5 tips

Har du stökiga barn i din närhet? Så här hade Stefan själv velat bli behandlad.

Aspergers – hur är man då?

Läs också:

Carola Ålstig (hemma@aftonbladet.se)