Karin jagade det perfekta livet

Småbarnsmamman hade allt – kroppen sa ifrån

Hon var en högpresterande mamma mitt i karriären. Men en vecka när hon försökte kombinera en jobbresa utomlands med att ta hand om sjukt barn, hålla i en bokcirkel, arrangera återträff med mammagruppen och bjuda vänner på middag i den nya lägenheten tog det stopp.

- Jag måste acceptera att livet inte kan bli som förr – kroppen har sagt ifrån, säger Karin, 35.

Karin hade allt som igår i ett lyckat-liv-koncept. Hon hade ett chefsjobb på ett stort företag, sambo och två barn, ett fint hem i ett attraktivt radhusområde, rikt socialt liv och ny sommarstuga. Men livsstilen höll långsamt på att knäcka henne.

Heltidsjobbet var krävande med mycket ansvar och lite befogenheter. Barnen sov dåligt och det äldsta barnet blev svartsjukt och utagerande när han fick småsyskon. Pendlandet till och från jobbet tog upp till tre timmar per dag och en stor del av fritiden gick åt till att fixa med det nya lantstället.

- Jag gick motvilligt tillbaka till jobbet när mitt yngsta barn var nio månader, berättar Karin. Min vikarie hade hoppat av, så arbetet var eftersatt.

Panikångest och svimningar

Redan då kom panikångesten smygande under resorna till och från jobbet. Karin och hennes sambo bestämde sig för att flytta närmare stan.

- Vi homestageade, köpte och sålde bostad samtidigt som jag tog hand om företagets lönerevision för hela Skandinavien. Det var en galen månad.

Ungefär i samma veva började svimningsanfallen komma, men Karin hade inte tid att känna efter - hon var mitt i flytten. Hon och sambon packade, rensade, skolade in barnen på det nya dagiset och inredde hemmet.

- Jag har alltid velat ha det fint hemma och kunde nästan bryta ihop för att köksbordet inte passade ihop med det nya köket.

Samtidigt maxade Karin på jobbet och började komma dit redan klockan sju på morgonen för att hinna med allt. En vecka med extra mycket inbokat i kalendern tog det stopp. Karin ramlade ihop och fördes till sjukhus. Diagnos: uttröttad med paniksyndrom.

Länge tvivlade hon på diagnosen. Den passade inte ihop med hennes självbild.

- Många av symptomen var fysiska; domningar, darrningar och hjärtklappning, så jag försökte hitta fysiska förklaringar istället för psykiska. Bland annat drev jag igenom en hjärtutredning som naturligtvis inte visade något.

Pyjamas hela helgen

Nu har Karin varit heltidssjukskriven i åtta månader och hon har med hjälp av terapi och en bra läkare försonats med att hon måste byta livsstil.

- Vi har sällan gäster, städar inte särskilt noga och jag går inte på massa aktiviteter med barnen, vi är knappt ute i parken. Samtidigt är jag en mer närvarande mamma. Jag sitter inte hela tiden och planerar annat medan jag är med dem. Men visst är det svårt – jag är van att vara duktig och prestationsinriktad.

I början lämnade hon över mycket ansvar på sambon, med resultatet att hon blev rädd att han också skulle köra slut på sig själv.

- Nu försöker vi släppa mer. Idag betyder inte en ”obokad helg” att vi både åker till Kolmården och går på barnkalas, utan det innebär att vi i stort sett går omkring i pyjamas hela helgen. Det går framåt, även om jag förstår att livet inte kan bli som förr.

Fotnot: Eftersom flera i Karins omgivning fortfarande inte vet att hon har blivit sjuk av stress vill hon vara anonym. Hon heter i själva verket något annat.