”Jag blev världens mest citerade kulturchef inom loppet av några timmar”

Staffan Dickson

I sann socialistisk anda tycker Åsa Linderborg att tidningarnas kultur­sidor ska vara för alla.

Hon talar mycket och gärna om kulturjournalistiken som en del av det svenska folkbildningsidealet.

Bara hon slipper göra det på engel­ska.

För att vara kulturskribent är du ganska hårt agiterande, går du igång på att provocera och röra upp känslor?

–  Nej, jag går inte igång på det. Folk tror mig inte när jag säger det, men jag tycker egentligen inte om ­debatt, och privat sett är jag väldigt konflikträdd. Jag tycker om att renodla argumenten helt ­enkelt. Kulturjourna­listens uppgift är att vrida och vända på saker, men också­ att ta ställning.

Men visst finns det många kultur­journalister som bara sitter i sina elfenbens­torn och skriver texter som ingen bryr sig om också?

–  Ja, så är det ju, och det är ett jätte­stort problem. Jag tycker om den folkbildande tanken. Min pappa­ var metall­arbetare och läste ­ganska ofta kultur­sidorna. Jag är uppvuxen med Afton­bladet, det var min ­pappas univers­itet, vi hade ingen ­annan tidning, så jag vet att man kan göra en kultursida för människor som saknar aka­demisk utbildning. Det är den vikti­gaste ledstjärnan jag har, att så många som möjligt ska förstå.

Du är väldigt politiskt driven, hade du inte passat bättre som ledar­skribent?

–  Nej, jag är egentligen ointresserad av partipolitik, utan mer av större­ idéer och trender i samtiden. Jag skulle­ till exempel aldrig kunna skriva­ en artikel om kärnkraft. Men jag kommer från en släkt där alla på mammas sida har varit engagerade kommunister.

Du är född -68 också, vilket samman­träffande!

–  Haha! I maj -68 dessutom (tidpunkten för den så kallade Maj­revolten).

Vad skriver läsarna till dig?

–  Allt från att jag är en Stalin-­fitta till att jag är den enda som vågar försvara den lilla människan. Jag tar åt mig mer av de negativa mejlen, det är dem jag minns när jag åker hem efter jobbet. Det är väldigt många som foku­serar på att jag är kvinna. Jag har jättesvårt att tro att kvinn­liga läsare skriver såna mejl till ­manliga opinions­bildare som män ­skriver till mig.

Några du minns särskilt?

–  Ja, det finns en läsare som ofta hör av sig och tycker att jag är förskräcklig och aldrig mer borde få skriva i Afton­bladet. Han är helt för jävlig, men han avslutar varje mejl med att fråga om han får bjuda på middag och en bättre flaska vin. Det tycker jag är väldigt roligt.

Vilken publicering har rönt mest reak­tioner under dina år på Afton­bladet?

–  Organartikeln (Donald Boströms om att palestinier anklagar Israels ­armé för att stjäla kropps­delar från sina offer). Då blev jag världens mest citerade kulturchef inom loppet av några timmar. Jag tror att jag gav inter­vjuer till 30 ­olika internatio­nella medier. Det höll på i flera månader och ledde till att ­Israel inte släppte in svenska journa­lister och bröt diplomatiska kontakter, Carl Bildt var inte välkommen dit.

Jag läste en text där du skrev ”Jag kan engelska men pratar det inte, det har med min pappa att göra, det ­sitter djupt”.

–  Min pappa hade ingen utbildning och pratade ingen engelska, men ­ibland när han var full pratade han låtsas­engelska. Det var så hemskt, att se honom så full och prata­ ett språk som var helt obegripligt. Det var bara­ rappakalja.

Gjorde han det för att han hade komplex för att han inte kunde engel­ska?

– Ja, och så drack han och släppte på det där och låtsades vara världsvan ståuppkomiker. Och när jag själv pratar engelska ser jag mig sitta­ där full och att det som kommer ur min mun är obegripligt. Jag skulle kunna behandla det där terapeutiskt. Jag är ofta utomlands och ­pratar om till exem­pel min bok, på engelska, men jag hatar det. Och jag pratar aldrig engelska bland svenskar.

Vilken kultur gillar du själv?

–  Jag är ganska ospännande. Jag växte upp med punk och progg och jag tycker om att gå på teater. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag var all­ätare, de flesta böcker jag öppnar vill jag inte läsa klart. Jag är ganska road av populärkultur också, mest för att det är så tacksamt att analysera utifrån klass och kön.

Men litteratur är skit i allmänhet, ­alltså?

–  Haha! Nej, det är den verkligen ­inte. Men det är sällan jag läser en svensk bok och känner ”wow!”. Ofta är det för likgiltigt eller för svalt.