”En 60-årig pensionär vill knäcka mina knän, och det är det jag är känd för”

Staffan Dickson

Markus Larsson har sålt sitt liv för att ge sig ut på en livslång missionsresa.

På vägen försöker han få så många som möjligt att konvertera till hans egen musiksmak.

Först när han ligger på sin dödsbädd vet han om det var värt det.

Ser du det som ditt kall att uppfostra läsarna till att lyssna på bättre musik?

– Ja, på sätt och vis. En av mina ambitioner är att få folk att upptäcka det jag själv gillar, eller något de inte skulle hitta annars. Egentligen får ni lyssna på vad fan ni vill, men ni får ju ett bättre soundtrack till era liv om ni lyssnar på mig och mina kollegor.

Till och med Keith Richards lyssnar ju på dig.

– Den där historien är så jävla märklig från början till slut. Jag tror att han kände att han var jävligt kass den där kvällen på Ullevi, och när jag påpekade det blev det ett jävla liv.

Och nu är den här historien din största claim to fame.

– Ja, en 60-årig pensionär vill knäcka mina knän, och det är det jag är känd för. Men det kunde ju ha varit värre.

Du har sagt att du har sålt ditt liv till ett musikintresse som du inte ens vet om det kan försörja dig i längden. Var det värt det?

– Än så länge är det det. Vi får väl se när mitt liv summeras på dödsbädden. Om det är en cd-skiva som håller mig i handen då så kanske det inte är värt det.

Vad får du offra genom att leva det liv du lever?

– Det kanske finns en anledning till att jag inte har fru, familj, katt, Volvo och en större bostadsrätt. Jag har valt att leva ett annat liv.

– En annan risk med att göra sin hobby till ett yrke är att man blir blasé. Man får hela tiden kämpa med att ha nåt slags engagemang och nyfikenhet, men till slut kommer man till en punkt när man har hört och sett allting.

Hur gör man för att förnya sig då?

– Det är bara att fortsätta leta och gräva. Och ibland kommer det artister och konserter som man inte kan värja sig mot. Det är det som är det roliga, när upplevelsen är så stor att man inte kan beskriva den i ord. Det är den kicken man söker.

Har du upplevt den känslan på sistone?

– Flera gånger bara i år faktiskt. Som när jag såg Sade, som i princip aldrig turnerar. Eller My Morning Jacket, som var en helt enorm upplevelse i London. Men framförallt Prince på Way Out West. Under de timmarna känns det som att man har världens bästa jobb och aldrig vill göra något annat i hela sitt liv. Sen blir det tisdag.

Hur tog ditt musikintresse fart?

– Jag tror att jag var sex eller sju år gammal när jag hörde ”The River” med Bruce Springsteen första gången. Jag förstod ju inte ett jävla skit av texten, men det var ett väldigt vackert munspel. Jag ringde upp Kirunas lokalradio och önskade den åt min mamma, bara för att jag skulle kunna spela in den och få den på kassettband. Jag kunde liksom inte släppa den, var tvungen att höra den om och om igen. Och efter det gick jag bara djupare och djupare in i musiken.

Berätta om frottébadrocken som hänger i ditt pojkrum i Kiruna.

– När jag i vuxen ålder kom hem till mitt barndomshem för att fira jul tog jag på mig min lilla röda badrock som jag hade när jag var tonåring, och märkte att den var väldigt sliten över högerbenet. Frottén var bortnött, det var nästan hål på den. Det berodde på att jag i unga dagar hade stått i mitt pojkrum och spelat fruktansvärt mycket luftgitarr till Guns n’ Roses och Bruce Springsteen. Det kanske säger mer än jag vill erkänna om vad jag sysslade med under mina tonår.

Har du aldrig stått i ett garage och spelat riktig gitarr med dina polare?

– Nej, jag ville aldrig bli musiker. För mig var skribenter som Anna Hellsten, Andres Lokko, Jan Gradvall och Per Bjurman större idoler än artisterna. Rockkritiker alltså – oj vad glamoröst det verkade. Bara gratisskivor och roliga fester. Inget kunde vara mer fel. Det finns ingen glamour alls i det här yrket.

Du har tagit över bevakningen av en liten tävling som heter Melodifestivalen, är inte det glamoröst?

– Som musikjournalist är det det absolut roligaste jobb du kan göra, samtidigt som det ibland kan vara den absolut värsta musiken du kan utsätta dig för. Det är ett stort jävla vuxenkollo som är väldigt underhållande.