”Jag vill att tjejer ska ta för sig – ordentligt”

Staffan Dickson

Hennes cv är nästan lika långt som romanerna hon skriver.

Programledare, författare och moderedaktör – New York-bo och allmän stilikon.

Inte konstigt att Sofi Fahrmans mest hängivna läsare inget hellre vill än att vara just Sofi Fahrman.

Vad har du för yrke egentligen?

– När folk frågar brukar jag svara moderedaktör, för det är min huvudsyssla. Sen är jag författare och programledare på sidan av.

Moderedaktör, låter inte det lite väl modest?

– Ibland vill folk att jag ska prata om mig själv som ett varumärke. Men nej, jag ställer inte upp på det. Jag tycker att det är skönare att inte snacka om mig själv som nån sorts superstar. Jag är trots allt journalist, moderedaktör, det är det jag gör.

Ärligt talat, är inte du alldeles för glamorös för en blaska som Aftonbladet?

– Jag vet att det var många som höjde på ögonbrynen när jag lämnade Elle för Aftonbladet. Men för mig var det den roligaste utmaningen jag kunde tänka mig, och det är det fortfarande. Det går snabbt och är ombytligt. Aftonbladet bara öser, och den inställningen gillar jag.

Vad vill du med din modebevakning?

– Min ambition när jag började på Aftonbladet var att komma så nära läsaren som möjligt. Att de skulle känna att jag var som en polare. Innan jag satte i gång hade det varit väldigt mycket pekfingermode ett tag: du ska göra si och så, det här är inne och det här är ute. Det var så otroligt många inne- och utelistor. Till slut kände man bara: okej, jag måste vara världens mest otrendiga människa. Så för mig handlade detta mycket om att göra modet tillgängligt.

Hur?

Jag började först och främst med att använda de stora klädkedjorna, så att alla skulle ha råd med modet. Just då var det väldigt mycket fokus på svindyra it-väskor och det rabblades designernamn till höger och vänster. Jag ville att den där vanliga tjejen med inte så stor plånbok skulle kunna fixa den där superlooken från catwalken.

Men du rabblar väl också designernamn.

– Självklart, man måste hitta mixen. När man bläddrar igenom Sofis mode ska man hitta nåt man har råd med och som samtidigt tilltalar ens stil. Men sen ska det självklart även finnas en riktig liten godbit som man kan önska sig eller drömma om. Det ska vara både högt och lågt.

Vad har du för relation till dina läsare?

– Den största dagliga kontakten sker via bloggen, och den är ovärderlig. Till exempel har läsarna hjälpt mig att skriva böckerna om Elsa. Jag kan fråga dem vad de vill ska hända Elsa eller hur omslaget på boken ska se ut, och utifrån deras kommentarer har jag gjort väldigt många ändringar. Före en modevecka brukar jag fråga läsarna vad de vill se innan jag ger mig ut med kameraman och mikrofon.

Är det några läsarkontakter som du minns särskilt?

– Jag minns en tjej som skrev till mig och berättade att hon jobbade som flygvärdinna, men att hon hade läst en intervju med mig där jag pratade om att förverkliga drömmar, ”if you snooze, you lose”- grejen. Hon berättade om sin dröm om att jobba med mode. Och jag sa bara: ”kör på”. Sen återkopplade hon och sa att hon hade slutat som flygvärdinna och sökte sitt drömjobb, och nu jobbar hon med mode på ett presskontor i Köpenhamn.

Det är väl ingen överdrift att säga att du är en idol för många läsare?

– Jag ser det som en fördel, om folk nu har mig som förebild, att jag kan visa dem att man kan göra vad man vill. Jag vill att tjejer ska ta för sig – ordentligt.

Det är inte så att läsarna vill ha ditt liv då?

– Det får jag ju som kommentar i bloggen ibland: ”Jag vill också vara i New York, jag vill också gå på den där festen, jag vill också ha den där väskan”. Så visst har jag märkt av det.

Är det någonsin jobbigt att ha så engagerade läsare?

– Nej, jag kan inte se något negativt med det.

Så det var inte därför du flydde till New York?

– Nej, nej, det var inte därför. Däremot är det lite skönare att gå in på H&M här. När jag gör det i Stockholm brukar det komma fram hur många som helst och fråga vad de ska köpa. Det blir lite mer anonym shopping här.