LO måste stå emot

24 Mars 2009. Socialdemokratiska politiker och fackliga ledare har godkänt bonusar och förmånliga pensioner till finansdirektörer i pensions- och försäkringsbranschen. För den som följt de senaste årens debatt om bonusar och fallskärmar är det knappast en nyhet.

Ändå är vreden över det som hänt i AMF, AFA och AP-fonderna verklig. Och motiverad.

Kraven är större

Direktörer på jakt efter kortsiktiga resultat är en av den ekonomiska krisens orsaker. Spekulation, företrädesvis med andras pengar, slår till sist undan grunden för produktion av varor, tjänster och välfärd. Bonusarna har varit ett sätt att belöna just den spekulationen.

Därför räcker det inte att som LO:s ordförande Wanja Lundby Wedin hänvisa till att bolaget tillhört de mest framgångsrika på marknaden. ”Bland topp tre i 15 års tid”, som hon uttryckte det i går.

Kraven är större än så. Vi förväntar oss att vårt gemensamma kapital ska göra skillnad.

Det duger inte heller att förklara att man blivit ”grundlurad”. Fackliga ledare måste både kunna genomskåda och sätta stopp för direktörernas krav på privilegier.

Världen över funderar just nu politiska ledare på hur finansmarknad och ekonomi ska regleras för att undvika framtida katastrofer.

Just därför är det provocerande när det visar sig att de företag som förvaltar våra gemensamma pensionspengar inte skiljt sig stort från andra. Och att varken fackliga ledare eller politiker står emot när direktörernas krav hamnar på styrelsernas dagordning.

Medveten användning

Några kommer att dra slutsatsen att politik och fack borde lämna pensions- och försäkringsbolag, och verksamheten överlåtas till proffs. Det vore alldeles fel.

I stället borde det gemensamma kapital som finns samlat i pensions- och försäkringsfonder medvetet användas för en långsiktig och hållbar utveckling av samhället. Det kräver ett uppdrag som sträcker sig långt bortom den närmaste kvartalsrapporten, ett uppdrag som bara folkvalda politiker och breda folkrörelser kan formulera. Men då kan ansvaret för ägandet inte behandlas som en underordnad, men välbetald, bisyssla av fackliga ledare och politiker.

Mer demokrati

Det är nästan precis fyra år sedan Metalls Göran Johnsson tillsammans med aktiespararnas Lars-Erik Forsgårdh skrev till finansministern. De ville se ett nytt uppdrag till AP-fonderna: att fungera som motvikt mot kortsiktig spekulation. I klartext betyder det att pensionsfonderna skulle fungera som aktiva och långsiktiga ägare, en tanke som fortfarande är kontroversiell efter löntagarfonds­debatten på 1970-talet.

Det borde den inte vara. De skandaler som nu drabbar pensions- och försäkringsbolag visar att de behöver ett uppdrag som skiljer dem från kvartalskapitalisterna. Att inte bara förmera pensionskapitalet, utan faktiskt bygga den långsiktiga ekonomi som är välfärdens bas.

Då behövs mer demokrati i ekonomin, inte mindre.

Dessutom behövs det modiga ägare och styrelseledamöter som vågar stå emot girighetskulturen.

IP