Petzäll saknar rätta vännerna
Johan Ingerö: Svinandet kan krossa sverigedemokratens karriär
Jag känner inte William Petzäll, och vet inget om hans festvanor. Men kombinationen två flaskor "något slags mousserande" och ångestdämpande medicin låter onekligen mer som Kurt Cobains diet än som ett dagens-erbjudande från riksdagens matsal. Petzälls beslut, eller om det är partiets, att sjukskriva sig är förmodligen rätt klokt. För Sverigedemokraternas del är det naturligtvis oerhört pinsamt att ledande företrädare förknippas med råsupande och polisingripanden. De försöker ju locka både borgerliga och socialdemokratiska kärnväljare med löften om hårdare tag mot brott och allmänt ordning på torpet-snack. Petzäll har därmed gjort sig skyldig till en politisk dödssynd: solka ned det egna partiets varumärke.
Men av rena rättviseskäl känner jag mig nödgad att påpeka att det nog finns viss dubbelmoral här. För några år sedan spreds bilder på en till synes kraftigt berusad Gustav Fridolin (Mp) på nätet. Den då fortfarande mycket unga riksdagsmannen hade fångats på film i samband med kampanjande på Hultsfredsfestivalen, med uppknäppta brallor och lyckligt fylle-grin. Den gången rasades det också, men inte mot den spirituelle unge rikspolitikern utan mot taskmörten som tagit bilderna och vidarebefordrat dem till kvällspressen."Fegt och förkastligt", tyckte Lars Bäckström (V). "Det är oroande med brutaliseringen av det politiska samtalet", förklarade Lars Stjernkvist (S). "Även om Hultsfredsfestivalen är ett offentligt sammanhang så var situationen tydligen privat, och det är förkastligt att sprida såna bilder", avgjorde Urban Svensson (Kd).
Sedan återstår även omständigheten att vi svenskar uppenbarligen anser att även mycket unga personer ska sitta i riksdagen. Varje parti som inte producerar tillräckligt många kandidater med max fem års distans till puberteten, kan räkna med att hudflängas och skällas för ungdomsfientligt. Och vi som minns hur det var att vara tonåring eller strax över tjugo, minns även att man i den åldern gör en och annan rejäl dumhet.
William Petzäll har gjort bort sig, visst. Men jag skulle kunna nämna rätt många liknande incidenter med (i dag) betydligt mer respekterade politiker i huvudrollen. Från tiden i ungdomsförbunden. Från Almedalen. Från partikongresser och konferenser. Det är därför svårt att skala bort känslan av att uppmärksamheten kring detta inte handlar så mycket om själva svinandet, som om det faktum att det var en Sverigedemokrat som svinade. Som jag skrev inledningsvis: jag känner inte William Petzäll, och det gör nog inte så många andra journalister, debattörer eller krönikörer heller. Den unge Sverigedemokraten saknar därför det skydd av inflytelserika vänner som andra berusade politiker har haft. Det kan mycket väl komma att avgöra hans framtida politiska karriär.